Bibelstudium den 31 dec 2025

Vem är störst i himmelriket?

1Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Vem är störst i himmelriket?« 2Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem 3och sade: »Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. 4De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. 5Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.

Tio Guds bud är förvisso oumbärliga rättesnören. Sen barnsben kan jag dem utantill. Men det dröjde innan de för mig blev mer än fulländade regler. Men den dagen kom då jag upptäckte att denna regelsamling ursprungligen var de utvaldas svar på att Gud slutit förbund med dem. Buden var Israels ja till en Gud som omslutit dem med kärlek. I förlängningen är de mitt svar på nåden att få leva.

På motsvarande sätt är det med mänsklig rangordning när allt fungerar som det skall. Även den måste finnas i ett sammanhang för att det skall ge mening. Med rangordningen desto allvarligare eftersom hög rang ger kraft att förtrycka t o m döda dem som står rangen emot.

Detta inte enbart i mänskligt grundade gemenskaper utan också i kyrkor och samfund som åberopar sig på att stå i Guds rikes sammanhang. Därmed är också Jesu lärjungar inbegripna, de tolv av Jesus utvalda att bli hans apostlar. Varom inte hade Jesus inte talat som han gjorde i texten ovan.

Nu menade inte Jesus att rangordning i sig är av ondo. T o m Jesus rangordnade om man får tro evangeliernas vittnesbörd. Det var Petrus och ingen annan som skulle föra Jesu verk vidare. Petrus och dennes efterföljare skulle ha första rangen i kyrkan, åtminstone om man får tro katolikernas uttolkning av de bibliska sanningarna.

Må vara hur det vill med detta. Viktigare är Jesu ord i texten ovan vad som kvalificerar ledarskapet. Här råder ingen tvekan om meningen.

Den högst rankade skall vara som ett barn, säger Jesus i min uttolkning. Och med barn menar han de små, dem som inte har något eget att komma med, dem som är helt utlämnade åt andras välvilja  för att kunna leva. Dessa är störst i himmelriket.

Som det är i den kristna kyrkan är det också överallt annars. Vi som kallar oss kristna och jesuslärjungar behöver  därför inte vara samhällsomstörtare. Vi behöver inte i alla sammanhang gå till storms mot strukturer som förutsätter att en bestämmer över den andre. Men ett är för oss kristna nödvändigt och det är att vi ställer oss bakom ledare som inser att de innerst inne är som barn som är i behov av nåd för att kunna leva.

Det är sådana ledare vi skall eftersöka inte bara i den kristna kyrkan utan i alla de sammanhang. När den kristna kyrkan väljer ut sina ledare på andra grunder blir det med kyrkan som med samhället. Samhällets problem blir också våra.

Sen handlade förstås texten främst  om något annat. Den ställde inte främst lärjungarna utan framför allt dig och mig inför en grundläggande utmaning. Förutsättningen för vårt ”barnaskap” är att vi blir som barn, något som i min uttolkning inte utesluter kompetens och mänskliga förmågor. Dessutom att vi inte döljer detta vårt ”barnaskap”. Men hur utan att göra oss till dörrmattor åt krafter som står tron emot?