Bibelstudium den 4 febr 2026

Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – 11kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.

12Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Fil 3:10 ff

Orden ovan är hämtade från Paulus brev till filipperna, ett brev där Paulus  från sin fångenskap utgjuter sitt hjärta för sina medkristna i Filippi.

I utsnittet ovan blottas hans innersta längtan. Han som redan funnit Kristus längtar efter att få än mer av sin frälsare.

Jag gör det mot bakgrund av att jag dagligdags fördjupar mig i två av Gustaf Wingrens teologiska verk, Skapelsen och lagen och Evangeliet och kyrkan.

Paulus har mitt i sin brinnande kärlek till den uppståndne inte fått nog. Mitt i sin hänförelse för sin frälsare vill han ha mer. Det är som om han vill börja om från början. Den uppståndelse han redan bär i sitt hjärta önskar han finna på nytt. Och det lidande för sin frälsare skull som han redan erfar inpå bara kroppen längtar han efter att på nytt få erfara. Detta för att nå målet för sin livsresa, uppståndelsen för de döda.

I kontrast till detta står Wingrens vittnesbörd. Denne låter sina föreställningar, tro kallar han dem, äga sin början i dopet. Dopet innebär att i en trosakt förenas med Kristus i dennes död och uppståndelse. Detta som ett föregripande av ett liv som skall föregripa denna död och uppståndelse. Dopet ses som en form eller kanske hellre som ett livsprogram, som skall hjälpa den döpte att leva efter Guds vilja. Och det livet är menat att både i sina enskildheter som i sin helhet vara profilerat utifrån Jesu död och uppståndelse.

Sen talar han om ordet, det levande ordet, evangeliet, viva vox, som genom kyrkans förkunnelse, målar Jesu liv, hans död och uppståndelse, för kyrkobesökaren. Dessa ord är förvandlande. Genom den ser den kristne sin värld och sin uppgift. Inte så att detta ord har evig verkan. Gång på gång skall det upprepas, dagligen behöver den kristna hör det och påminnas. På den vägen mognar hon för evigheten.

Både Paulus och Wingren, inom parentes i sin luthertolkning av evangeliet, har sett att Kristus är målet för livsvandringen. Men ack hur olika har de uppfattat vägen.

För Paulus är det bara närheten till den uppståndne som gäller. Av den uppståndne Kristus kan han inte få nog. Hela hans inre längtan är inriktad på honom. Inte ett ord om kyrka och församling.

Men kyrkan och församlingen finns där. Det är på grund av denna, i det här fallet församlingen i Filippi, som vi har kännedom om Paulus längtan. Och i den församlingen förekom både predikan och dop.

För egen del ser jag tron, uttryckt som föreställningen om Jesus och dennes avgörande betydelse, som den gemensamma nämnaren. Jag vet också att föreställningar av vilket slag de än må vara, är förutsättningar för liv. Livet står för ett ständigt pågående möte mellan det föreställda och det verkliga, dett för verklighetens förverkligande.

Jag tror mig också veta att tron på Kristus är en avgörande beståndsdel i allt vad tro och föreställningar heter.

Jag tror också att Wingren fattat trons väg till människan på ett riktigt sätt. Men jag känner av hela mitt hjärta att jag också behöver ta vägen över Paulus bekännelse i Filipperbrevet. Det går inte att få nog av Kristus. Ibland räcker det inte vad jag för mig till livs i kyrka och församling.