Bibelstudium den 11 febr 2026

Men jag spanar efter Herren,

jag väntar på Gud, min räddare:

min Gud skall höra mig.

8Triumfera inte, du min fiende!

Jag har fallit men reser mig igen,

jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.

9Eftersom jag har syndat mot honom

måste jag uthärda Herrens vrede,

till dess han tar sig an min sak

och skaffar mig rätt.

Han skall föra mig ut i ljuset,

och jag skall se hans rättfärdiga verk. Mika 7:7-10

Texten hämtad från sjuhundratals-profeten Mika men från ett sammanhang som inte specifikt kan knytas till övriga profetior i Mika. Den står alltså på egna ben.  Men nog känner man igen sig. Åtskilliga psalmister ”spanar efter Herren” på sätt som är besläktat med  profetorden ovan.

Profeten gör inte som jag som i mitt dagliga bibelstudium  lik en skriftlärd försöker finna meningen bakom ord talade för flera tusen år sedan. Inte heller som de förkunnare som i sina biblar funnit det frälsande budskapet och den slutliga och allmängiltiga sanningen  och sedan lägger denna sanning  på allt och alla.

Profeten befinner sig i stället på något som liknar ett  slagfält där segern tycks tillhöra fienden och där fiendens segrar förstås som Guds vrede över profetens orättfärdighet. Denne har inte sett det rättfärdiga i Guds verk förutsätts Gud säga. 

Förlusterna släcker dock inte förhoppningen om en vändning med både klarsyn och framtida segrar. 

Efter detta spanar profeten, profetens liv blir så förstått till en spaning efter Herren.

Besläktade tankegångar  återkommer gång på gång, främst i Psaltaren. Där begriper psalmisten inte varför  det går den orättfärdige väl, medan han själv lider förluster. Det är som om Gud övergivit honom. Sedan följer till synes oförmedlat  bekännelsen;  Gud är ändå vid min sida, han skall låta mig segra. Det ena påstås utan begripligt samband med det andra.

Min reflexion utifrån detta leder inte till att jag skall överge min dagliga möda att så rättvist jag det någonsin kan försöka läsa ut vad bibeltexterna rent faktiskt säger. Det leder inte heller till  att våra präster i dag skall förbjudas måla en idealiserad bild av bibelns innehåll till sina församlingar. Detta sker ju i all välvilja som ett slags motkraft i en tillvaro driven av krafter som de vill motverka.

Själv nöjer jag mig förstås inte med att så rättvist jag kan tolka  bibeltexter. Dessutom ställer jag dessa  mot det som idag uppfattas som uppenbart sant. Ur detta möte skapas sedan mitt budskap. Men hur många gånger har jag inte konstaterat att dessa mitt försök att åstadkomma ett trons möte med verkligheten lett till en närmast tom sanning eller i värsta fall med profeten Mikas ord  till ”Herrens vrede”.

Mitt trossprång  blir då att med både profet och psalmister bekänna min tro på att Gud trots detta en dag skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset och jag skall se hans rättfärdiga verk”