Bibelstudium den 25 febr 2026

För körledaren. En psalm av David.

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,

svik mig aldrig!

Du som är trofast, rädda mig,

lyssna på mig,

skynda till min hjälp.

Var min klippa dit jag kan fly,

borgen där jag finner räddning.

Ja, du är min klippa och min borg.

Du skall leda och styra mig,

ditt namn till ära. 

Du skall lösa mig ur snaran de gillrat,

du är min tillflykt

Ps 31:1-5

Psaltaren är som en spegel av oss själva.  Den befäster oss i en gudstro som speglar både närvaro och frånvara, både en närvarande Gud och en till synes frånvarande. Sådan är nämligen verkligheten. Den var det då och är det fortfarande.

Den trettioförsta psalmen speglar denna dubbelhet. I det ena andetaget vittnar den om Guds hjälp, i det andra vädjar psalmisten om hjälp. Psalmen igenom denna dubbelhet mellan gudomlig närvaro och gudomlig frånvaro, mellan Guds ingripande och en Gud som tiger.

Även psalmtexten ovan Texten ovan speglar både det ena och det andra. Gud är samtidigt en klippa dit psalmisten kan fly och något han hoppas på.

Så var det och så har det alltså förblivit. Så länge vi lever är Gud både något vi har och något vi längtar efter. Tro inte på de predikanter som påstår annat.

Du bekännande kristen, inbilla dig inte att du är bättre än psalmisten. Du är lika partisk som någonsin denne som tror sig veta att fienden alltigenom är ond. Denne gillrar snaror,  påstår psalmisten, som om inte psalmförfattaren själv ofta gör likadant.

Så läst blir psalmen en trosspegel, en hjärtats bekännelse, en bekännelse som blottar ett gudsförhållande som är ofullständigt. Den blottar en troendes inre som inte nått trons fullkomnande.

Jag tror att hela Psaltaren skall läsas med detta som utgångspunkt. Den speglar ett gudsfolk för vilket Gud är allt, men där Gud ännu inte tillåtits genomlysa allt. Där nämligen Gud uppenbarat allt blir inte bara andras synd uppenbar utan också den egna.

Därför behöver vi Kristus, därför behöver vi korset. Psaltaren förbereder oss på korset, vittnar t o m om korset, men är inte korset.

En av mitt stifts tidigare biskopar, Hans Erik Nordin har skrivit en bok om hur man skall ställa sig till Psaltarens ofullkomlighet, närmare bestämt om psalmisternas oomvända sinnen. Dessa inte bara gillrar snaror, som i texten ovan, de hatar också och vill hämnas.

Ovan har vi mitt svar på Hans Erik Nordins fråga. För mig är psalmisternas hat ett bevis på att bibeln i sig rymmer mycken ogudaktighet, d v s mycket av det onda som finns även i troendes hjärtan.  Den blir därigenom en trosspegel som gör Kristi kors till det enda som speglar den ende sanna Guden.

Slutligen en upplysning till den som uppmärksammar att psalmförfattaren påstås vara David. Tar man de orden på allvar och låter även psaltarpsalmer ingå i tolkningen av kung Davids livsgärning kommer man garanterat fel. Det blir ett villospår som mer fördunklar än upplyser. Låter man rubrikens ord betyda, ”tillhör Davidssamlingen”, slipper man det villospåret.