Bibelstudium den 4 mars 2026

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt. Heb 11:1-3

Hebreerbrevet är som det mesta i bibeln färgat av tid och omständigheter något man måste ha i minnet vid tolkningen. Men specifikt om detta inte här och nu. Nu är det tron som intresserar, den tro som enligt författaren lägger grunden för det vi hoppas på och som ger visshet om det vi inte kan se.

Som Hebreerbrevets författare ser det  är det också.För oss människor har verkligheten två sidor, en sida som vetter mot vetande, en som vetter mot tro. Båda nödvändiga för vår verklighetsuppfattning. Vetande utan tro är som siffror radade på varandra utan begripligt sammanhang, tro utan vetande blir till godtycke.

Detta insåg alldeles uppenbart Hebreerbrevets författare, vem denne nu var. Hela hans bok kan läsas som en tillämpning av denna korsbefruktning av låt oss kalla det vetande och tro. Och ämnet är sonen, sonen som heter Jesus. Kring honom kretsar allt. Jesus är för honom alltings jämförelsepunkt.

Det är, för att återgå till allmän sanning, inte enbart när jag möter människor med skadad tro och skadad verklighetsuppfattning som jag kan lägga grunden för mitt bemötande genom att göra paradigmet tro vetande aktualiserat i mitt inre. Även i mitt bibelstudium kan jag göra det och inte minst när jag reflekterar över min egen tro, en tro som liksom för Hebreerbrevets författare har sitt centrum i Jesus.

Men när jag gör det är det inte på biblicisters sätt jag beter mig. Dessa inmutar allt vad som i bibeln betraktas som fakta under skyddad sanning, gudomlig sanning. De inser inte att bibelförfattarna som vi andra var infångade i den egna tidens sanning. Dåtidens sanning är för biblicisten lika med nutidens. Men den uppfattningen blir jorden platt och himlen en kupa, för att dra den åskådningen  till sin spets.

Jag låter istället det som idag gör anspråk på att vara sant, historiskt som naturvetenskapligt vara sant och ställer detta mot min inre föreställningsvärld. En inre föreställningsvärld som är mättad med intryck av den Jesus, som sedan barnsben i ständigt nya konstellationer aktualiserats i mitt inre, en Jesus som i mitt inre, mitt i sin fakticitet ändå alltid representerar min tro. Denne Jesus ställer jag alltså mot dagens verklighet och ur detta möte träder min sanning fram.

På ett eller annat sätt gör andra som jag om än med andra förtecken. Deras trosföremål må vara historiska förebilder eller aktuella. Resultatet blir principiellt sett det samma. Sanningen springer fram ur mötet mellan trosföremål och historiska, naturvetenskapliga eller aktuella fakta.

Alltså, den sanning som växer fram, framstår ur mötet mellan det trodda och det sedda, eller om man så vill mellan tro och vetande. Så alltid och i alla sammanhang.