Bibelstudium den 11 mars 2026

Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket. Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: »Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.« 1 Kung 18:38 f

När elden slog ner över offerdjuret och förtärde det ropade folket, det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud. Så långt poängen i berättelsen om Elia och baalsprofeterna på Karmel. (1 Kung 18:16-40)

I dag tillhör offerdjur det förgångna, mirakler däremot inte. Mirakler driver fortfartande på med sin övertygande kraft. Detta såväl i värld som i kyrka. Vem vill inte ha en undergörare som ledare eller en profet lik Elia som präst.

Med templets nedrivande år 70 e Kr upphörde emellertid offrande och med rationalitetens seger från 1700-talet och framåt tog sig utvecklingen andra vägar i såväl samhälle som kyrka.

Men nog vill vi fortfarande se politiska ledare som framträder med kraft och konsekvens och andliga ledare som våra främsta gudsvittnen. Det är ju först med sådana ledare som folket eller församlingen kan samlas till enighet och beslutsamhet.

Men händer det fortfarande att Herrens eld slår ner och förtär ”offret och veden”? Förvisso om än i ständigt nya variationer i såväl samhälle som kyrka. Bara så att nedslagen behöver vara av det rätta slaget. Varom inte blir såväl samhälle som kyrka misslett och följden av detta kan bli katastrofal.

Med nutidens ögon var det redan katastrofalt på Elias tid. På folkets jubel och samling bakom sin profet följde nämligen när vi läser som det står. Men Elia sade: »Grip Baals profeter, låt ingen enda komma undan!« När profeterna hade gripits lät Elia föra dem ner till Kishonbäcken och avliva dem där. 1 Kor 18:40

Som om den handlingen någonsin vore rättfärdig. Dessutom ett av mycket som visar att bibelordet inte behöver vara ord från Gud utan mer spegla föreställningar som rådde vid dess tillkomst.

Guds folk kan alltså samlas kring underverk och märkliga ting, utan att därav blir något gott. Och hela länder kan stå eniga bakom sina ledare, samtidigt som denna enighet leder till katastrof.

I politiska frågor tror jag mig inte om att kunna tala med större tyngd än andra.  Om religion däremot vet jag var jag står.  Här är det korset som gäller. Det är endast enighet kring korsets försonande innebörd som skall tillåtas slå ned i församlingen som en förtärande eld mitt ibland oss och få oss att ropa ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud”. Och gör församlingen inte  det utan fortfarande tycker det är rätt att döda Baalsprofeter,  desto större anledning att ropa.