Bibelstudium den 1 april 2026

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. 9Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, 10för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, 11och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. Fil 2:5-11

För mig tillhör Jesusförståelsen ovan en av bibelns höjdpunkter. Den bär på ett tidlöst sätt upp det för kristen tro  karakteristiska. Den Jesus som här presenteras av aposteln Paulus står sig i alla tider.

Så hög kvalité har inte  allt som sägs om Jesus ens inom bibelns pärmar, hävdar jag. Den Jesus som presenteras i Nya testamentet bär nämligen spår av den som vittnar. Och de som vittnar är olika och den olikheten sätter spår också i vittnesbördet.

Men så kan det ju inte vara, säger andra. Det som sägs om Jesus är bokstavligt sant. Det finns inte två sanningar. Bibeln är inte de dubbla sanningarnas bok utan vittnesbördet om den enda sanningen. Det går en skarp gräns mellan världens sätt att se och Guds.

Så är det förvisso, men det finns också övergångar mellan jord och himmel, mellan det som tillhör världen och det om hör himmeln till. Låt mig ta ett mycket personligt exempel.

Minnet av  mina egna föräldrar är förunderligt levande. Jag inser att deras sätt att vara till stora delar levt vidare närmast som en självständig kraft i mitt eget liv. Så påtagligt är detta att jag har svårt att tala om dem som döda.Jag är liksom beledsagad av dem i vad jag gör. Beledsagad på gott och ont måste jag tillägga. 

Det är som vandrade de osedda vid min sida. Påverkan från dem är så påtaglig att en analys av mig bara kan bli halvdan om man inte tar dem med i beräkningen. 

Och när jag berättar om dem eller reflekterar över vad de betytt för mig är det ingen objektiv sanning jag förmedlar, utan en subjektiv. Det som jag säger bär spår inte enbart av dem utan också av mig. Det är min tolkning jag förmedlar, inte nödvändigtvis ens min egen brors.

Assoiationerna till Jesus och hans lärjungar ger sig närmast av sig självt. Jesus satte spår i dessa även sedan han lämnat dem. Spår som är besläktade  med spår mina föräldrar satt i mitt liv. Också lärjungarna gick efter att  Jesus lämnat dem osynlig vid deras sida. Och deras minnesbilder är som mina färgade av deras egen livsvandring.

Av detta följer att vittnesbörden om Jesus nog kan betecknas som autentiska, dock ej som bokstavlig sanning.  Deras Jesusbilder associerar inte enbart till Jesus utan också till deras  egna idealbilder.

Detta gäller också Paulus bild av Jesus. Man kan tro att dennes bild av Jesus inte bär samma närhet som övriga lärjungars. Inte ett ord har ju denne till övers för händelser i Jesu liv, inte ett ord om undergärningar, inte ett ord om Jesu möten. Men desto mer om korset och korsets betydelse.

Och resultatet kan vi utläsa i texten ovan. I detta Paulus vittnesbörd som i hög grad är präglat av Paulus egen problematik framträder den levande Jesus för våra ögon fastän sedan länge fjärran från den värld som en gång var hans. Det är Paulus bild av Jesus som denne framställer men ändå så genuint Jesu egen. Det är som Jesus själv funnits vid hans sida när han formulerade orden ovan. 

Och jag förstår t o m  något av hur det gick till. Det var inte helt olikt vad jag själv får vara med om när mina föräldrar, fastän länge döda, osedda vandrar vid min sida och talar fastän de mänskligt sett sedan länge är stumma.