30 26 Nära till svaret – och långt ifrån

En gång hade jag nära till svaret. Det var när jag hade blivit kyrkoherde i den nybildade Mikaels församling i Örebro. Jag visste att man fick ta församlingsborna för dom de var. Men inte nöja sig med detta. Sen gällde det att i församlingens regi  skapa miljöer för utveckling och mognad på den kristna trons grund. Tron var ingen förutsättning, den var målet om man så hette kyrkoherde eller konfirmand. Som det var tänkt blev det också och är det fortfarande den dag som idag är. Det kan jag vittna om som fortfarande långt efter pensioneringen känner mig styrkt av församlingsgemenskapen i Mikael.

Det betyder inte att kristen tro för den skull är lättfångad, inte heller att jag själv alltid har nära till svaret. Tvärtom är det så att jag själv ofta har långt till svaret.

Plågsamt långt kan man tycka. Allra minst frågan om Gud ger sig av sig självt. Hur många gånger har jag inte frestats att släppa tron på en frälsningens Gud för en Gud vars epitet hellre borde vara ”slumpguden”. Gud som Gud lär visserligen inte gå att förneka. Livet lär inte kunna jämföras med ett självspelande piano. Själva varat gör Gud oundviklig. Men är denne Gud närmast att likna vid en slumpens opersonlige Gud? Man kan tycka det när man som jag bor granne med en vän som miste sin fru i sina bästa år i lungcancer. Slumpen gav din fru cancern sa läkaren till grannen. Det duger inte att här skylla på vare sig  miljö eller ärftlighet.

Att inför den verkligheten tala om en kärlekens Gud ger sig inte av sig självt. För att nå till den kärleken får man ta till omvägar. För min del går omvägen över korset, ett kors som svarar på mycket, dock långt ifrån  på alla mina frågor.

Den ena efter den andra svårigheten möter mig på min trosvandring. Senast berättade jag för en främling som var på besök om min svårt demenssjuka hustru som jag besöker och i viss mån sköter varenda förmiddag året om. Skönt för dig som har en tro blev hans medkännande replik. Som om tron tar bort smärtan och frågorna.

Men det måste erkännas att min ständiga brottning med bibel och tro givit resultat. Jag har banat mig fram till svar som den inte når som  inte brottats med frågorna.

I själva verket lever jag i hög grad på det jag i utgångsläget befunnit mig   långtifrån. Detta inte minst i frågor som rör tro och mening. Det är som själva förutsättningen för svar på mina livsfrågor är att jag i förväg tampats med dem.

Och när jag tampats tillräckligt länge släpper min rädsla. Jag vågar stå för det jag kämpat mig igenom. När en av mina allra närmaste vänner en gång ställde sig undrande till något i en trosfråga som jag kämpat mig igenom, kommer jag ihåg vad jag svarade. Om så en ängel från himlen kommer och säger något annat står jag fast vid min övertygelse. Detta sade jag inte i övermod utan därför att jag givit mig själv i kampen för att nå fram till något  jag kunde stå för.

Så jag är inte rädd för det i den kristna tron som jag i utgångsläget befinner mig långt i från. När jag kämpat tillräckligt länge må jag sakna svar på mina frågor. Men jag är inte skygg för att tala öppet om min hållning vare sig jag har svar att ge eller tvingas tiga.