35 26 När bekännelsen välter allt över ända

När bekännelsen välter allt över ända. Det låter som en sökt rubrik men för mig är det inte det. I kristna sammanhang kan det mycket väl vara så att en utmanande formulering i den kristna bekännelsen kan vara den utlösande faktorn som gör att hela lasset välter. Man slutar stava på kristna ideal i sin livsvandring för att börja stava på andra.

Så närgånget har detta blivit för mig att jag nu ägnar närmast hela min studiemöda på att tränga in i vad kristen bekännelse egentligen står för, f a hur den framkommit och vad den representerar.

Som utgångspunkt har jag valt en bok som kom ut på åttiotalet, skriven av två svenska teologer Birger Gerhardsson och Per Erik Persson, ”Kyrkans bekännelsefråga” 1985.

Mer om problematiken i kommande inlägg. Men först om  att bekännelsefrågan är aktuell inte enbart i kristna sammanhang utan även i sekulära. Kristen problematik går igen i sekulär och sekulär i kristen. Bekännelsen är slutsteget i båda.

Både på det ena hållet och det andra är bekännelsen slutsteget i det som börjar med iakttagelse av det faktiska och som sedan övergår i subjektiv betraktelse av detta faktiska. Detta i en ofta omedveten process där det faktiska behandlas av ett subjektivt medvetande. Ur denna process faller vår verklighetsuppfattning ut. En verklighetsuppfattning som vi vanligtvis kallar vetande, men i själva verket är en subjektiva bild av ett vetande som är vårt egen.

Detta behöver man ha klart för sig när man iakttar hur både bedömningen och värderingen av verkligheten allt eftersom förskjuts. Det som var prisvärt och högsta sanning för hundra år sedan är det i långa stycken inte idag. Detta inte nödvändigtvis därför att det faktiska behöver ha förändrats utan mer vår bedömning av detta faktiska. Till det kommer att ökat eller förändrat vetande har sin del i det hela. Detta kanske tydligast demonstrerat av att bibeln förutsätter en platt jord förankrad i fästen, medan vi vet att jorden är en himlakropp bland miljontals andra.

Så förvånas inte över att ung inte tycker som gammal och en generation inte som den tidigare. Därtill kommer att människan är så funtad att hon låter sig påverkas. Den som har resurser kan vända vitt till svart tycks det. Tror ni mig inte så kan nu ju fråga er hur TV-fyra kan överleva. Svaret lyder, på grund av en reklam som i sin tur bygger på att människan är påverkbar.

Om detta kan och bör mycket sägas. Här nöjer jag mig med att konstatera att det finns mycket i en gången tids sätt att tänka, vara och värdera som av skilda skäl inte håller måttet inför nya tiders utmaningar. Dessutom att mycket av det gamla genom utökat vetande och vidgad erfarenhet har haft sin tid och blivit irrelevant. Detta i såväl den profana världen som i den religiöst betingade. Detta skapar ständigt nya bekännelser.

Så förundras inte över en socialdemokrati som sade ett då och ett annat nu, eller konservativa som en gång sade bestämt nej till allmän rösträtt men i ett andra skede lovprisar demokratins välsignelse.

I den kristna trons värld blir denna obeständighet extra besvärlig. Här talas ju dagligen om gudomliga eviga värden och om absolut och oföränderlig sanning. Så viktigt har detta blivit att man slagit fast kyrkans tro i bekännelser som inte låter sig förändras.

Det är kring denna problemtik jag under det närmaste året skall ägna min möda. Därtill nästan tvingad av en prästerlig god vän, nyligen avliden, som kort före sin död lämnade prästämbetet därför att prästlöftet innehöll statuter som han inte trodde på. Eller kanske ändå mera närgånget när jag som bänkkamrater i kyrkan har dem som mumlar på alternatriva trosbekännelser än den som förestavas vid varje huvudgudstjänst i Svenska kyrkan.

Men som sagt, bekännelsens problem är generellt och det var bara det jag ville visa i detta mitt första inlägg i frågan.