36 26 Läran inte detsamma som saken

Somt försvinner somt stannar kvar. Det märker jag när jag skall aktualisera namn på personer jag inte umgås med dagligen. Det tar en stund innan namnet dyker upp. Annat däremot sitter som berg. Kampen i Strängnäs stift om kvinnliga präster är för mig så aktuell som hände det hela i går.

Min flit som församlingspräst hade börjat märkas. När striden om kvinnliga präster var som hetast visste var och varannan vem jag var. Det var därför inte att undra över att jag blev en bland dem på jasidan som valdes att företräda förespråkarna för kvinnliga präster  när man på stiftsnivå ytterst under biskopens ledning överlade i frågan.

Som vore det igår kommer jag ihåg mina vänner på motståndarsidan. De var inga ”svikare” må jag säga, mer sådana som man ville hålla i handen när det blåste motvind. Dessutom höll de prästämbetet högt något som de markerade med rundkragar som de bar närmast dygnet runt.

Mer svårbedömt var det på den andra sidan, min sida. Dessa visste jag inte riktigt var jag hade trosmässigt. Den ene tyckte si, den andre så. Ändå var det på den sidan jag stod.

Jag kommer fortfarande i håg varför. För mig stod kristen tro för försoning, inte nödvändigtvis läran om försoning. Läror må nämligen  te sig förträffliga. Men när något blir till lära  ändrar det karaktär. Läran blir viktigare än saken. Och just det hade skett med mina meningsmotståndare tyckte jag då som idag. De hade glömt en försoning som kunde förmedlas av såväl man som kvinna för en lära som förhindrade kvinnan att utöva det ämbete som inget mindre är än just försoningens ämbete.

Mina vänner kvinnoprästmotståndarna var orubbliga. Under våra samtal ruckade de inte på någon av sina principer. Kvinnan skulle tiga i församlingen enligt Paulus påbud, alternativt hade påven inte öppnat ämbetet för kvinnor. Konverterat till trons hjärtefråga, Kristi försoning, hade Paulus syn på  konsekvensen av läran om Kristi försoning blivit viktigare än försoningen själv.

Varför påminna om detta den dag som idag är när majoriteten av det svenska prästerskapet är just kvinnor. Den yttre orsaken är att jag  står mitt uppe i ett tankearbete där jag reflekterar över bekännelsebildningen i såväl samhälle som kyrka. Ett av de resultat jag kommit fram till är  att när bekännelsen blivit till lära håller den på att mista sin ursprungliga kraft.