37 26 Högsäsong för färgad sanning

Det har rått högsäsong för det som är mitt eget speciale den så kallade ”färgade sanningen”. Mina relativa framgångar i den akademiska världen beror till stor del på min näsa för dessa färgningar något som i sin tur öppnat för att jag kunnat se vad andra inte förmått upptäcka.

Inte så att jag svär mig fri från den färgade sanningen. Den kan varken jag eller någon annan leva förutan. Färgningen sätter fart på oss. Den gör oss engagerade, trosvissa och uthålliga. Hur skulle det nämligen se ut om jag inte höll min dementa hustru för mer än andra värd att älska. Den färgade sanningen ger mig både kraft och vilja att inte släppa taget om henne.

Hela den nu avslutade valdebatten har varit en orgie i färgade sanningar. Partiarbetare som berörda politiker har färgat så att det står  härliga till. Det har gått så långt att det vore närmast ”tjänstefel” att inte räkna med detta. Den som tar allt vad politiker säger om sina motståndare för sant är inget mindre än en blind partigängare. Och sådana kan man nog tåla om de inte blir för många. I tillräckligt stort antal blir de ett hot mot själva den demokratiska ordningen.

Jag minns hur det var några veckor före valet. Jimmie Åkesson grillades av två väl pålästa reportrar från SVT. När det hettade till sa Åkesson ”jag ser i era ögon vad ni tycker”. Så sant som det var sagt. En objektiv grundhållning är det närmast omöjligt att hålla sig med. Det vill till färgning för att kunna sätta saker och ting i sammanhang om man så är en reporter från SVT.

Vad jag med detta vill ha sagt är att det är nödvändigt att sätta färg på sina sanningar. Genom färgningen får de liv. Politikern får eld i sitt tal och den till saklighet förbundne reportern får liv i sina ögon.

Problemet är inte färgningen utan att på ett rättfärdigt sätt hantera sin färgning. Detta lika sant som att elden är nödvändig medan skogsbranden däremot är förödande.

Själv står jag i mina ständiga reflexioner över trosfrågor inför denna sanning närmast var dag. Mina sympatier för den Jesus som jag givit mitt liv eller min positiva hållning till den bibel som givit mig kunskap om honom, får inte göra mig färgblind. Färgblind blir jag nämligen när jag färgat allt till trons fördel. Jag blir lik en skock människor som blint sluter upp bakom en politisk ledares entydiga budskap. Jag blir ett redskap åt någon annan.

Ni som läser mig vet hur jag hanterar min passion för Jesus och mitt intresse för bibeln. Jag läser med historisk kritik som förutsättning och jag ställer undret i sammanhang med förkunnarens intresse av att under kan ske.

Men hur vore det om inte min tros ögon vore färgade. Vad blev det då av mitt engagemang. Men så långt går det inte att jag tillåter mig att färga fritt. Den måste alltid begränsas av min känsla för rättvisa.

Färgad sanning lär vi inte klara oss utan. Men mot den färgningen måste alltid få ställas känsla för rättvisa. Detta gäller i såväl politikens som religionens värld.