42 26 Hur kunde jag som är så bortkommen få en så bra fru, sa prosten Bäcklund
Hur kunde jag som är så bortkommen få en så bra fru, sa prosten Bäcklund. Han, min förste chef sade det inte en gång utan många. Så många att det fastnat i mitt minne. Inte tu tal om att han hade rätt. Prosten Bäcklund var förvisso bortkommen, om inte på alla områden så på vissa och prostinnan en förebild om inte på alla områden så på de flesta.
Själv är jag inte bortkommen men på en rad områden medelmåttig. Detta accentuerat på livets höst då förmågorna på sina områden avtagit. Jag kompenserar mig så gott det sig göra låter med minnesknep och övningar. Skall sanningen fram har jag också lyckats över förväntan. Men är det något jag är skygg inför är det quis och det i alla sina former. För vem vill framstå som dum och bortkommen.
Detta till trots reder jag mig på många områden. Jag t o m utmärker mig genom att se det andra inte upptäcker och genomskåda det som för andra förefaller genuint och hållbart. Jag märkte denna min förmåga när jag ”pluggade”. Det var trögt att lära sig, lättare åtminstone på vissa områden att förstå.
Med prosten Bäcklund var det förvisso så att han på sina områden var bortkommen, dessutom osäker med tydliga mindervärdeskomplex som han försökte kompensera på sitt alldeles egna sätt. Men detta är inte sanningen om den legendäre längbroprosten. Han ägde något som andra inte hade. Han var ”påkopplad” där andra var ”frånkopplade”. F a ägde han vägar till andras hjärtan, dessutom både vilja och förmåga att gripa in och göra väl.
Att vara ”påkopplad” där andra är ”frånkopplade” tillhör om något den mänskliga utrustningen men behöver varken vara förbundet vare sig med intelligens, logiskt tänkande eller känsla för anständighet. Ändå är dessa kopplingar avgörande. Att vara ”påkopplad”, äga inkänning och låta rätt vara rätt oavsett om det gynnar egna intressen eller inte kan vara av avgörande betydelse. Det motsatta, att vara ”frånkopplad”, andligt blind leder i slutändan till egenintressets seger.
Så långt detta. Men tillhör det inte en av den parlamentariska demokratins faror att den gynnar ”frånkopplingar”. ”Frånkopplingar” som tar sig uttryck i att man inte vill förstå vad den andre uttrycker, eller att man drar upp röda linjer inte för sakens skull utan för egen vinnings skull.
Vad göra åt detta bland oss för vilka riksdagens korridorer är okänd mark? Att vi applåderar saklighet och låter bli att lyssna till tal i egen sak. Är vi tillräckligt många som beter oss oss så, lär varken Andersson, Åkesson eller vad de heter fortsätta med sina påhopp. Man gör ju inte det som är olönsamt.
