43 26 Trostraditioner lägger ut vägen
Jag behöver sammanhang i mitt sökande. Sammanhang så att jag kan förstå och få något av en linje som bär upp det hela. Det gäller i religiösa frågor som i andra. Utan sammanhang blir jag en tyckare. Jag tycker som vänstern, därför röstar jag på Vänsterpartiet. Jag tycker som Kyrkan, därför sluter jag mig till den kristna gemenskapen. Jag gillar musik, därför kostar jag på mig abonnemang på konserthuset. Och sen fortsätter det som det började. Möjligtvis ändar det på ett vårdhem där personalen ser till att jag får vård efter behov och underhållning efter intresse.
Men sammanhanget då och linjen i en tillvaro som ständigt befinner sig i rörelse? Var finns jag i den rörelsen, jag och alla de andra? Finns det något gemensamt för oss som tänker som jag och handlar som jag?
Svaren är många. Dock inte oändligt många. Vi människor är trots allt inga individualister. Vi gör i stort som andra. På ett eller annat sätt följer vi med i strömmen. I en ström där den tekniska utvecklingen liksom ökad kunskap driver på och både tyckande och tro över tid förändras.
Vem trodde för hundra år sedan att det skulle bli som det blev med kvinnliga biskopar och ett kontantlöst samhälle, med rätten till abort på väg att skrivas in i grundlagen och med en kapitalism av det slaget att miljardärerna kan räknas i tusental utan att fattigdomen för den skull fördrivits. För att inte tala om vad som håller på att ske när snart sagt var och varannan till vardags tar hjälp av den artificiella intelligensen.
Jag må vara ensam om det men jag menar att det är trostraditioner som lägger ut den förändringens väg som den tekniska utvecklingen möjliggjort. Trostraditioner av de mest skilda slag, sekulära som religiöst betingade.
Det var på trostraditionens grund som kvinnorörelsen växt sig stark och nu segrat. Den tron hade sin grund i engelska suffragetter som sade att könsskillnader inte avgjorde utan förmåga och sinnelag. Segern innebar att kvinnliga läkare i dag inte är ett undantag utan närmast regel, att över hälften av våra präster är kvinnor och att nyhetspanelen på både tv 1 och tv 4 domineras av kvinnor.
T o m den tro som jag vigt mitt liv åt stor på trostraditionens grund, närmare bestämt en judisk stamreligions grund som utvecklades till kristustro med alla sina konsekvenser. Tro bara inte att denna tro idag till skillnad från allt annat står stilla. Den som allt annat utvecklas allt eftersom tiden går. Se bara på våra radikala frikyrkor. Inte längre tal om att pingstvännernas kvinnor skall bära hatt som på trettiotalet eller att mannen ses som kvinnans huvud.
Sen kommer naturligtvis den avgörande frågan om trostraditionens gränser. Var går den gräns där förändring innebär att trostraditionen sprängs och ersätts av något annat. Vad är det i vår egen trostradition, sekulär som kristen, som vi måste värna för att inte utvecklingen skall leda till att allt kapsejsar?
