45 26 Till och med demokratin är inkrökt i sig själv

Det ädla  är alltid inkrökt i sig självt  Det har erfarenheten från ett långt liv givit mig. Till och med demokratin är drabbad.

Jag tänker då inte på de röda linjer som politikerna dragit upp för att visa var de står. Sådana kan vara nödvändiga även om de trasslar till det. Mina tankar går mer till ”partigängandet”.

Det är som om detta ”partigängande” vore en förutsättning för en fungerande demokrati. Förmodligen är det också så. Riksdagen skulle förmodligen likna en polsk riksdag om inte partipiskan gick över den ledamot som inte röstade som partiet bestämt. Hur skulle det för den delen se ut om landet tvingades styras utan en fungerande budget? Att denna förutsätter att partipiskan viner lär ingen komma ifrån.

Jag tänker på att ett inbördes krig tycks vara en förutsättning även för en fungerande politisk styrelse. Det är som om politiska framsteg förutsätter att människor krigar inbördes för att resultat skall nås, detta inte minst i Sveriges riksdag. Det betyder konkret att fungerande demokrati, ytterst stavat allas röster lika värda , förutsätter konflikt för att fungera.

Mest tänker jag för min del på att ett anförande i Sveriges riksdag förutsätter ett mått av osaklighet för att ha sin verkan. Det är som vore det regel när en politiker yttrar sig i riksdagen att rätta sitt tal efter det egna partiets sanning. Som pensionär vet jag vad jag talar om. Jag kan regelbundet följa riksdagsdebatterna på TV.

Systemet förutsätter  nödvändigheten av att frigöra sig från det gissel som heter partisolidaritet för att en riksdagsledamot skall kunna säga sin uppriktiga mening. I värsta fall har det gått så långt att en fullblodspolitiker stavar på sitt  partis politiska sanning ända in i döden. Hon blir aldrig fri från sitt sammanhang.

Så är det för den delen  med oss alla. Det är som tal i egen och den egna gruppens  sak vore en förutsättning för mänsklig samvaro. Tro nämligen  inte att vi människor är födda individualister. Låt inte lura dig av dem som säger att vi lever i individualismens tidsålder. Att vi är gruppvarelser speglas i allt vi gör. Långt driven individualism straffar sig alltid.

Nu är förstås inte den politiska sanningen det som bryr mig mest. Den kristna trons sanning har intagit den platsen. Men även denna är inkrökt i sig själv Den trosvisse säger; bibeln är Guds ord. Sen rättar hen sanningen efter förutsättningen, inte helt olikt riksdagspolitikern som rättar sitt tal efter partiets mening.

Summa summarum kan varken politiker eller den kristna trons företrädare slå sig för bröstet. På ett eller annat sätt är vi alla inkrökta i oss själva och handlar därefter.  Moderniteten med sin demokrati gör  det liksom vi kristna med våra trosföreställningar.

Men det är oss obetaget att säga som det är  och kämpa mot. Att säga som det  är har jag försökt göra i detta inlägg. Att kämpa mot är betydligt svårare.