46 26 Den ständiga förändringens förbannelse

46 26 Den ständiga förändringens förbannelse

Anders Hansen har på höstkanten  lärt hela svenska folket att vi inte är individualister utan flockvarelser. Så sant som det är sagt. Dessutom rider vi alla på en våg av förändring  lägger jag till.

Eller rättare sagt på vågorna. För de flesta av oss tillhör inte enbart en kulturkrets utan flera sinsemellan till varandra kopplade kulturkretsar. Om dessa kulturkretsar är mycket att säga. Bland annat att yttre omständigheter skapar utrymmet, konjunkturerna i sin tur liksom förebilderna formar dem.

Själv föddes jag till världen strax innan andra världskriget och jag formades i ett land som sluppit undan krigets vedervärdigheter dessutom  i en bygd med en levande frikyrklighet.

Men vare sig bygd, kristen tro eller mänskliga förebilder visade sig vara  statiska storheter. Utan att jag tänkte på det red jag på en våg av kontinuerlig förändring. Tidens förändringar  gjorde sitt i formandet av mig. Så också också mina förebilder  som med åren blev  många.

Idag går förändringen i en hast som svårligen låter sig överträffas. Bara för något år sedan var artificiell intelligens för mig något främmande. Idag hjälper den mig dagligen, f a i min reflexion. Jag kommer smidigt åt kunskap som jag annars med möda skulle kunna ta fram. Att denna intelligens dessutom kan vara farlig förändrar inte detta faktum.

Och så till några  konklusioner som är aktuella för mig

När sanningen är den att jag som andra rider på vågor av kontinuerlig förändring måste jag handskas varsamt med mina ideal.

Idag  säger jag till mig själv:

Tro  inte på Sveriges radios försäkran om saklighet och sanning.  Den gäller i begränsad omfattning. Sanningen är den som andra rider på den våg som heter tidens sanning, f a den svenska kulturkretsens sanning.

Tro inte på kyrkor som vet och dessutom ”strösslar” med absoluta besked. Vad de förmedlar är mestadels sin tids och sin kyrkas aktuella  sanning.

Låt dig  inte utan betänkande dras med i vare sig tidens lovsång eller förbannelser. De är alla tidsbestämda.

Mitt försvar mot denna som jag kallar det  den ständiga förändringens förbannelse har jag koncentrerat mig på  två punkter, där den ena är allmängiltig, den andra religiöst betingad:

Det må vrida sig i mitt inre, men så ofta jag förmår försöker jag först se saken med andras ögon än mina egna innan jag tar ställning.

Jag har gjort bibelkritik till en dygd. Det betyder för min del att jag läser bibeln med ögonen öppna för både kritik och uppbyggelse

Vad blir då för min del i slutändan  kvar? För min del  förankringen i en trostradition som äger sin kulmination  i kors och uppståndelse och där försoning är budskapet.  För mig det enda som kan befria mig från den ständiga förändringens förbannelse.