(Se även ”Med mina glasögon 4”, 51 19 Anpassningsetik)

Bibelstudium i Vivalla den 18 december 2019

23Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras.  24Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron.  25Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. (Paulus bre till galaterna kap 3 v 23 ff)

Glöm aldrig att det är Gud som är verkligheten, den  Gud som upprättat sitt förbund med Israel och via Israel med oss. Glöm inte att det är Kristus som är verkligheten, den Kristus som genom Anden tar sin boning i oss och leder oss på livsvandringen.

Själva  får vi som gör allvar av att kalla oss kristna del i detta förbund och denna verklighet. Förbundet och den nya verkligheten återspeglas i oss. Mer eller mindre tydliga återspeglingar blir vi, mer eller mindre tydliga, aldrig fullkomliga.

Detta sagt för att genast kunna tillägga att så var det också för aposteln Paulus. Detta alldeles tydligt när han skrev Galaterbrevet. Riktigt var det nog när han skrev men inte fullkomligt, mer situationsbestämt.

I Galatien hade denne Paulus mött en svårutrotad vrångbild som kom att förvränga idealen för de från judendomen konverterade kristna. Man hade fått för sig att lagens röst isolerad och i eget majestät var Guds röst, Guds enda röst. Man hade som så många andra, f a judar men även kristna, blivit övertygade om att Gud styrde med lagen som enda styrmedel  och att laguppfyllelse följaktligen var den enda vägen till liv och salighet.

Man hade missat att lagen förutsätter sammanhang för att komma till sin rätt. Den måste förstås som de frommas svar på Guds välgärning. I solidaritet och kärlek till allas givare ville dessa fromma (förhoppningsvis du och jag) leva i solidaritet med alla goda gåvors givare. Laglydnad återspeglar den solidariteten. Den är slarvigt uttryckt ”svar på tal”.

Denna viktiga förutsättning hade galaterna skjutit åt sidan för att endast koncentrera sig på sin laglydnad. De hade glömt bort Gud i sin strävan att uppfylla Guds bud.

Och allt blev naturligtvis fel. Det hela ändade i ett lagiskt, kärlekslöst kämpande där den ene skulle vara mera from än den andre.

Detta hade Paulus genomskådat. Och i sin kamp för att bli kvitt en fromhet som inget annat var än fromhetens motsats började han relativisera lagen (ex Gal 3:19 b ”Den utfärdades genom änglar och med hjälp av en förmedlare”). Och när han gjorde det ignorerade han  lagens ursprungliga sammanhang och mening. Han tänkte enbart på vad som blivit resultatet i Galatien, hårdhjärtad oomvänd lagfromhet.

I detta sammanhang förkunnar Paulus att det inte längre behövs någon lag.  Kristus tog en gång för alla udden av  lagfromheten och förde de kristna tillbaka till ursprungstillståndet, till Guds faderliga omsorg om sina barn. I och med Kristus behövdes inte längre någon sträng laggivare som kontrollerar att människor lever som de skall. Spontant gör de kristna det som krävs av dem, spontant lever de i kärlekens och omtankens gemenskap. Lagen hade nu haft sin tid. Dess herravälde var begränsat till tiden innan Jesu framträdande.

Det är mot denna bakgrund vi här och på andra ställen skall förstå Paulus utfall mot lagen. I sammanhang som inte liknade dem i Galatien kunde han uttala sig annorlunda. Rätt förstådd var nämligen även för Paulus lagen helig. I Romarbrevets sjunde kapitel  utbrister han exempelvis ”Lagen är alltså helig och budordet heligt, rättvist och gott”. Men aldrig glömmer han att evangeliet kommer före lagen, att laglydnaden är en följd aldrig en orsak.