Bibelstudium i Vivalla den 16 nov 2022

5Undersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Eller är det så att ni inte består provet? 6Jag hoppas ni skall inse att jag för min del har bestått det. 2 Kor 13:5  

Paulus skriver i anslutning till detta  Jag gläder mig när jag själv är svag och ni är starka. Just detta ber jag om att, att ni skall bli allt mera felfria.

Här för Paulus ner tron från sina höga höjder. För honom  krävs varken hög bekännelse eller bekräftad vandel för att få vara en kristen. Ett enda frågar Paulus efter; finns Kristus Jesus hos er? På det hänger allt.

Ett ja på den frågan kan ta sig uttryck på många sätt. Ett är dock gemensamt för dem alla, den inneliggande brinnande passionen för Jesus. Och vad gjorde då Jesus? 

Han gav för att vi skulle få. 

Han blev svag för att vi skulle bli starka. 

Han dog för att vi skulle få leva. 

Följaktligen blir vi hans efterföljare svaga för att andra skall bli starka. Vi dör för att ge liv åt andra.  

Enkelt och entydigt kan det tyckas, ändå svårare än annat. Finge vi inte hjälp från Jesus själv blir det omöjligt. Som den uppståndne förlåter han oss när vi misslyckas, stärker oss när det tar emot och uppmuntrar oss när vi befinner oss på rätt väg.

Detta enkla, bekännelsen att ”Kristus finns hos oss”, är alltså förbundet med det för mänskligt förstånd ofattbara, att Jesus dog för att vi skall få leva. 

Detta predikade Paulus till församlingen i Korinth, låt vara här i min tolkning. Församlingen bestod av  till Jesustron omvända människor inte minst från den judiska minoriteten i staden.

Men trots förenade krafter förmådde församlingen inte komma någon vart. Vägen över svaghet som Paulus, församlingens grundare, anbefallt var en uppgift som aldrig kunde slå igenom. Andra Korinthierbrevet formas därför till en uppgörelse mellan Paulus och en församling som inte drog åt samma håll som sin grundare. 

Till all lycka blev breven till Korinth trots detta bevarade till eftervärlden. Det i dessa brev som möttes med oförståelse då, svagheten som vägen till styrkan, öppnar för möjligheter idag.  

En hel församling som drar åt samma håll och dessutom åt rätt håll, vilken genomslagskraft skulle inte  detta innebära!  Men därav blev alltså intet i Korinth. Inte heller i dagens Svenska kyrka lär detta vara något att räkna med. Hos oss finns  framför allt inte den samlade kraft som en engagerad församling innebär.

I stället fungerar de församlingar som vi idag i Svenska kyrkan kallar levande som trosbefrämjande gemenskaper. Dessa skapar i bästa fall  tro hos enskilda, men hittills inte till en gemensam rörelse på kristustrons grund.