Bibelstudium i Vivalla den 9 nov 2022

11Min tid är till ända,

mina planer omintetgjorda,

alla mina önskningar.

12Man vill kalla natten för dag,

man säger att mörkret viker för ljuset.

13Finns det något hopp?

Dödsriket blir mitt hem,

jag bäddar åt mig i mörkret,

14jag kallar graven ”min far”

och maskarna ”mor” och ”syster”.

15Vad har jag då för hopp,

vem kan skönja någon lycka för mig?

16Går hopp och lycka med mig till dödsriket,

skall de följa mig ner i mullen? Job 17:11-16

Jobs bok är ett diktverk, en fantasi kring traditionen om  den rättfärdige och hårt drabbade Job. Om denne Job kan vi läsa i  Hesekiel 14:14,20 liksom i de två första liksom i det sista kapitlet i Jobs bok.

Jobs bok är ett diktverk, en fantasi som är laddat med sanning, allmängiltig och berörande sanning. 

Med Job kan vi alla, eller borde vi alla, kunna identifiera oss. Jobs sanning är också vår sanning.  Dödsriket kan ingen av oss slippa undan. Tiden tar slut för oss alla, en tid då alla våra planer blir tillintetgjorda. Och för Jobsbokens författare står det klart att detta dödsrike är det samma som den mull där maskarna bor och där graven ”är min far och maskarna mor och syster”.

Detta gäller även den krympande skara som sen barnsben fått predikat för sig om de frälstas eviga glädje i  himmelen. 

Men också vi andra är inbegripna, vi  som inte står ut med tanken att våra käraste bara skall försvinna och inte längre finnas till. Osynliga finns de väl ändå i vår närhet. De tänker på oss och har omsorg om oss. (När jag skriver detta tåras mina ögon. Jag är en av dem som inte står ut med tanken på en evig skilsmässa från dem jag älskar.)

Framför allt står det klart för alla trons förnekare att livet ändar döden. Det som blir kvar av oss  är stoft och aska eller mull som Jobs diktare uttrycker det. Inget annat.

Dödsriket är mull påstår Jobs diktare. Men över dödsriket råder Gud, livgivaren och livsuppehållaren, invänder jag. I och med det blir mull inte längre mull i vår mening utan mull innesluten i Guds rådslut. I förlängningen blir min till mull förvandlade kropp innesluten i Guds vilja med mig.

Jobs motsvarighet i Nya testamentet är Jesus. Nog klagade denne liksom Job över sitt öde. ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, ropade han i sin nöd på korset. Svaret kom den tredje dagen i uppståndelsen från de döda. Död som skulle bli till mull hade förvandlats till liv i Gud.

Så tänker jag inför den ofrånkomliga döden. I tron på Kristus blir min bön att Gud av nåd skall bevara mig och de mina. Livet må te sig slumpartat, det oförklarligt onda må drabba utan hänsyn till person och till synes orättvist som för Job. Trots detta, ja trots allt som talar däremot, förlitar jag mig på att mitt liv som är förvandlat till mull vilar i honom som är svaret på det ofrånkomliga livets faktum, av mig kallad Gud, Jesu Kristi Gud.