Bibelstudium Vivalla den 27 mars 13

Människan är alltings mått ansåg greken Protagoras (480–411 f Kr). Själv skulle jag hellre säga; människan Jesus Kristus är alltings mått. Jag satsar alltså på honom som i sina möten med människor trängde ned i det djupt mänskliga och förband detta mänskliga med Gud. Eller för att säga det än mer principiellt; i Jesu framträdande fördjupades bilden av det sant mänskliga samtidigt som synen på Jesu mänsklighet sprängdes. Efter sprängningen, som jag förbinder med kors och uppståndelse, blir det för min tro uppenbart; Jesus är inte enbart människa utan samtidigt  Gud.

För bibelns evangelister föreställer jag mig att det tedde sig något annorlunda. Men slutresultatet blev det samma. Efter påskens dramatiska händelser såg de i Jesus inte enbart mannen som så kraftfullt förebådade tidens slut utan också Gud. Det är därför de berättar som de gör. De refererar inte enbart i sina evangelier, de refererar och tolkar utifrån sin erfarenhet av kors och uppståndelse.

Från och med korset såg de dessutom verkligheten med andra ögon. De läste in Jesus i smått som stort. Alldeles uppenbart gjorde aposteln Paulus det. Eller vad sägs om följande som är ett citat hämtat från Paulus brev till korintierna:

16Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? 17Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd. 1 Kor 10:16 f

När Paulus och hans kristna vänner möttes blev måltidsgemenskapen Kristusgemenskap. I gudstjänstens måltid mötte Paulus och hans trossyskon Kristus och blev ett med honom. Ett i vin och bröd, en hisnande tro som följt de kristna genom århundradena.

I lika hög grad är det hisnande när Paulus och hans efterföljare tolkar det mesta de ser och upplever utifrån sin tro på Jesus. Jag går så långt att jag påstår att det specifika för kristna är att de på det mest överraskande sätt relaterar det de ser och hör till just Jesus.

Den hållningen är också min. Jag läser in Jesus i såväl nattvardens måltid som i vardagens mångahanda.

För evangelisterna blev alltså kors och uppståndelse själva ”kicken” till ett nytt sätt att se. Denna ”kick” påverkade till och med deras minnesbilder. Vi som läst evangelierna vet att det inte är måtta på vilka märkvärdigheter evangelisterna återger. Och jag tror på vad de skriver.

Jag tror, men alltid på ett villkor. Det evangelister berättar och det kyrkor förkunnar måste på ett eller annat sätt kunna relateras till Jesu död och uppståndelse. Annat förhåller jag mig skeptisk till. Jesu död och uppståndelse syftade till människans upprättelse och till trons möjliggörande och är därför etiskt och religiöst fullvärdigt. Och endast det etiskt religiöst fullvärdiga duger för mig.