Bibelstudium i Vivalla den 3 april 13

I en ekosändning den 28 mars kallade reportern Göran Dahlqvist påsken ”godisets och matens högtid”. Det är bara att konstatera att han hade rätt. Frågan är hur det har kunnat bli så i ett land som varit kristet sedan tusentalet.

Jag skyller på trons trängda läge. Den kristna tron har trängts in i ett hörn och blivit ett ämne för diskussion och granskning. I den debatten har tron stått sig lika slätt som ateismen. På förnuftets grund kan man varken hävda bä eller bu. Det är lika omöjligt att bevisa att Gud finns som att Gud inte finns. Debattsegrare har agnostikerna blivit, dvs de som är säkra på att de är osäkra.

Uppenbarligen gör sig inte tron när den kondenseras till enbart tankegods, d v s till det vi kallar lära. Däremot klarar den sig utmärkt när den tar sig uttryck i lära och engagemang, båda två och samtidigt.

Jag känner kristna med i mitt tycke bisarra idéer.  Ändå fungerar de föredömligt, i vissa fall helgonlikt. Hemligheten är att de tror på Jesus och engagerar sig.

Skall jag vara ärlig tycker jag att bibeln påminner om dessa kristna. I den boksamlingen kryllar det av tankar som känns främmande för mig. Men allt blir annorlunda om jag bara tränger samman det väsentliga i Nya testamentet i en kort sats och sen tolkar det övriga i bibeln utifrån denna.

Så här till påsk är Jesu förutsägelse om sitt lidande en sådan kortsats.

Jesus skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.” Luk 18:32 f

Kristendom är för mig att slå följe med honom som hånades och skymfades. Det betyder för min del att stå upp för människor som liknar dem Jesus stod upp för.  Men det är i lika hög grad att mentalt se samman egen sjukdom och plåga med Jesu. Förmodligen leder inte detta förhållningssätt till att en svensk kristen utsätts för spott och spe. Däremot kostar det på, det garanterar jag.

Slå följe är emellertid mer än efterföljelse. Det är också att unna sig själv den barmhärtighet som Jesus visade dem han mötte. Detta som ett föregripande av det gudomliga förhärligande som är den kristna trons höjdpunkt.

Det här förhållningssättet förutsätter inte diskussion. Det är att pröva en väg och se om den håller. Sedan, när prövningen är överstånden, kan man börja diskutera.

Tyvärr har vi kristna inte följt den tågordningen. Det är förmodligen därför som av kristendomens största högtid blivit dagar ägnade godis och mat.