Bibelstudium Vivalla den 17 juli 13

16Lyckligt det folk som vet att hylla dig, Herre, de får vandra i ditt ansiktes ljus. Psaltaren 89 vers 16

Så fort en människa drar blickarna till sig mer än andra blir jag fundersam. Människor som väcker allmän beundran har jag direkt svårt för. När journalister talar högt om demokratins välsignelse, samtidigt som de låter de ”tunga” namnen dominera meningsutbytet, blir jag fientligt inställd.

Religiösa sammanhang skiljer sig inte från profana. Vissa tillåts tala, andra får tiga. Vissa får ljuset på sig, andra inte.

I den citerade psalmversen talas om det folk som fått ljuset på sig. Lyckligt det folk som vet att hylla dig, Herre, de får vandra i ditt ansiktes ljus. Observera det är Gud som gett folket ljus, inte beundrarna. Och det ljus folket sprider är inte eget ljus utan Guds ansiktes ljus.

Själv tänker jag att folk är olika. En del bara suger i sig av det ljus som riktas mot dem och ger inget tillbaka. Andra låter ljuset liksom studsa och gå vidare. Jag föreställer mig att det var så med folket som vandrade i Guds ansiktes ljus. De lät ljuset studsa i den meningen att de gav Gud äran, inte sig själva.

Tydligen behöver jag korrigera mig. Det duger inte att automatiskt vara misstänksam mot innefolket. Frågan är vad de gör av det ljus de får. De som prestigelöst låter ljuset gå vidare har jag ingen rätt att se snett på. Gör jag det säger det mer om mig själv än om dem.

Detta med anledning av en vers i en psaltarpsalm. Slå gärna upp psalmen och studera den i sin helhet. Vid läsningen kommer ni att märka att folkets lycka långtifrån är självklar. Gud handlar nämligen inte som psalmförfattaren, esrachiten Etan, hade förväntat. Herren som är himmelens och jordens skapare och uppehållare, han som är nådig och trofast, håller inte förbundet som han lovat. Men det hindrar inte psalmistens hyllning. Dessutom äger psalmen intresse på grund av den alternativa skapelseberättelse som man kan rekonstruera utifrån läsning av framför allt versarna 10–13.