Bibelstudium den 23 okt 13

Bibelstudium Vivalla  den 23 okt 13

13Jag hotas från alla håll av olyckor utan tal. Mina synder har hunnit upp mig, jag förmår inte se dem. De är fler än håren på mitt huvud, och modet sviker mig. 14Jag ber dig, Herre, befria mig! Herre, skynda till min hjälp! 15Skam och smälek må drabba alla som vill beröva mig livet. Låt dem vika tillbaka med vanära, de som vill mig ont. 16Må de rysa av skam, de som nu skrattar hånfullt åt mig. 17Men alla som kommer till dig skall jubla av glädje över dig. De som längtar efter din hjälp skall alltid säga: ”Herren är stor.” 18Jag är betryckt och fattig. Herre, skynda till mig! Min hjälp och min räddare är du. Min Gud, dröj inte! Psaltaren 40:13-18

Är inte detta hela havet stormar, så säg!  Och inte det minsta ställt till rätta, om man läser som det står.  Trots det hör dessa ord från Psaltaren hemma i bibeln, där annars så mycket är ställt till rätta. Gamla testamentet är redigerat så att det regelmässigt går en rak linje mellan gudsfruktan och framgång. De kungar som dyrkar den ende sanne Guden går det väl, däremot illa för dem som förfaller till avgudadyrkan. I Nya testamentet är det inte lika rätlinjigt. Det gick sannerligen inte alltid väl för vår frälsare, tvärtom. Dock finns också där en rak linje; Jesu omsorg, kärlek och hans gudsfruktan  är alltigenom rätlinjig. Och syndar gör han aldrig.

Men för den fromme i Psaltaren är allt ett enda kaos. Psalmisten känner sig oren inombords. Han inser sin egen syndiga läggning, men förmår inte göra sig kvitt den. Självförtroendet sviktar. Aggressioner och hatkänslor mot äkta eller inbillade motståndare väller fram. Må dessa hemska människor bli straffade, anar jag att han mumlar.

Och ändå platsar psalmen i bibeln. Hur kan det vara så? Det beror på ett enda, att psalmisten kastar sig mot Gud och ber om hjälp. Han gör det utan att äga några garantier. Psalmisten hänvisar varken till gudsbevis eller uppenbarelser,  önskar bara att Gud skall skynda sig.

Jag känner igen mig själv i psalmisten, detta särskilt när jag är upprörd över att ha blivit förbisedd eller orättvist behandlad. Jag anar till och med att något liknande gällde Jesus. För ni tror väl inte att det var på låtsas Jesus på korset ropade: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.

Är det månne så att den väsentliga skiljelinjen här i livet går mellan dem som ropar till Gud om hjälp och dem som slutat ropa?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s