(Se även ”Med mina glasögon. 37 Så lite metafysik som möjligt)

Bibelstudium i Vivalla den 19 nov 14

Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det. (Profeten Amos kapitel 8 versarna 11 f)

Profeten Amos förkunnade dom i Israel (Nordriket) på 700-talet före Kristus. Mest har han blivit känd för sitt sociala engagemang; ”Ve er som trampar på de fattiga och utrotar de svaga i landet”, läser vi exempelvis i kap 8 vers 4 i den bibelbok som fått hans namn.

Hur skall vi sena tiders kristna ställa oss till profeter som bland annat Amos? Skall vi hålla med dem när vi tycker som de och blunda när de, som så ofta, ropar ut domsord som för oss inte bara är obegripliga utan också etiskt anstötliga? Jag tycker det är värt att fundera över det.

Klart är att ”bäst före”datum gått ut för alla gammaltestamentliga profeter. Det är inte nutid profeterna i första hand gisslar utan dåtid. För Amos del var det de ledande i Israel på 700-talet som drabbades av hans gisselslag. Vad vi kan dra nytta av i profeternas förkunnelse är icke ursprungligen avsedda ”efterverkningar”. Dessa efterverkningar kan ibland vara av den mest avgörande betydelse. Jesu framträdande blir obegripligt om vi inte tar hänsyn till dem. Glöm inte att hela Jesu messianska medvetande bars av förväntningar rotade i gammaltestamentliga profetior. Utan att profeterna själva riktigt förstod det, kom deras messianska profetior och drömmar att tas upp och förverkligas i en enda, Jesus Kristus.

Detta sätt att förstå har väglett mig i min läsning av profeterna. Jag har i första hand dragit nytta av de profetior som pekar fram mot Kristus. I övrigt har jag, rätt eller fel, tagit vara på det jag tyckt riktigt och bortsett från det jag tyckt fel. Jag har med andra ord valt och vrakat. Ett sånt ”välja-vrakaord” har jag utsett till dagens bibelstudietext

Man kan i förstone fråga sig om det inte ligger mycket i dagens textord. Är det inte så att människor i vårt land har blivit stumma för Gud, eller ännu värre att Gud stängt dörren för oss? Ateister i rad träder idag fram i det tidigare så kristna Sverige och yttrar sig både häpnadsmässigt och okänsligt. ”Gud, det kan jag inte tänka mig”, sa regissören Roy Andersson härförleden. Som om nån av oss kan tänka oss Gud!? Roy Andersson är bara en i raden. Den nytillträdde justitieministern tillhör dem som reagerar negativt bara han hör talas om gudstro. Exemplen kunde radas upp.

Men detta är en sida av sanningen. Ser man på Roy Anderssons produktion anar man känsla för det obevisbara och irrationella, skam vore väl annars. Film som bara radar fakta, vad är det? Och Morgan Andersson har jag lyssnat till i invandrarfrågor. Hans humanism tycks vara av det slaget att den tangerar föreställningar som inte hör denna världen till.

Kan det månne vara så att det är vi kristna som målat upp bilden av Gud på ett sånt sätt att Gud framstår som en metafysisk sagofigur och därigenom blivit ”otrobar”. Detta när frågan om gudstro skarptänkt framställd, pekar mot tillvarons mysterium, livets vadan och varthän och inte minst för tankarna till det ”varför” som ingen av oss får slutgiltigt besvarat.

Kanske skulle vi kristna bli lite mer aktsamma när vi talar om Gud, inte schablonmässigt låta vår bild av Gud bli till en återspegling av vår egen föreställningsvärld. Åtminstone försöka undvika tankar som får människor att trivialisera sin bild av Gud.