Se även ”Med mina glasögon” 38 Försoningen aktualiserad

Bibelstudium i Vivalla den 26 november 14

En gång lade du jordens grund, och himlen är ett verk av din hand. De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är borta. Men du är densamme, dina år har inget slut. Dina tjänares barn skall bo här och deras barn leva trygga hos dig. (Psaltaren 102, versarna 26-29)

Läs orden ovan eftertänksamt och ta in innehållet. Som belöning får du lära känna den bibliska fromhetens själva grundföreställningar; om alltings förgänglighet och Guds evighet. Ingenting på denna jord skall består för evigt, skriver psalmisten. Allt blir utslitet och skall bytas ut. Det enda som står fast är ett tillvarons du, Herren Gud, himlens och jordens skapare.

Dock finns trygga reservat i denna förgängliga värld, reservat där Herrens tjänare under ett antal år får bo i trygghet, eller som psalmisten uttrycker det: ”Dina tjänare skall bo här och deras barn leva trygga hos dig”. Det är de fromma som avses, de som fruktar Gud.

Vi sena tiders människor tänker inte som psalmisten. Vi har valt att eliminera Gud och lägga energin på den här världen. Men Gud, detta tillvarons obevisbara, absoluta Du, låter sig inte utplånas. Låt vara att vi idag inte förmår fixera detta du i en trovärdig gudsföreställning. Men upphör vi att att sträva mot ett du, som i vår tid tagit formen av absoluta värden som sanning och rätt, är vi förlorade. Då upplöses vi inifrån.

Tro nu inte att nutiden med sin gudsförnekelse är något alldeles för sig. Frågan om Gud och Guds relation till världen var omdebatterad redan på Jesu tid. Den ena efter den andre trädde upp och gjorde anspråk på att företräda sanningen om Gud och Guds förhållande till mänskligheten. Bland dem också Jesus.

När det gäller textorden ovan om att jord och himmel skall förgås stod Jesus i en tradition som förkunnade gudsrikets genombrott och den yttersta tidens snara förverkligande. När detta tillvarons slut i en snar framtid inträffade skulle sanningen uppenbaras. Det rätta förhållandet mellan Gud och människa skulle stå klart för envar och ansvar utkrävas. Läs Matteus 24–25 med paralleller, för att få reda på hur Jesus föreställde sig denna tillvarons final. Själv har jag gjort det åtskilliga gånger och alltid förundrat mig över hur nära Jesus stod de dåtida apokalyptiska rörelserna. Detta även om jag i mitt inre också har mina misstankar att mycket lagts i Jesu mun som inte var hans eget.

Framför allt har jag tagit till mig att det Jesus säger om dom, straff och yttersta tid ingår i hans förkunnelse till dem som stod honom nära. Det är inte den förvillade, bortglömde och arme han dömer utan hans egna och särskilt de bland dem som ansåg sig frommare än andra. Jesu förkunnelse om domen skall därför inte ses som allmängiltig lära utan främst som domsförkunnelse riktad till de egna.

Som den Jesuslärjunge jag är förstår jag att det är till mig Jesus talar. Det är jag som i första hand skall ställas till ansvar och inte de andra. Det är också jag som kan klara det som läggs mig till last. Jag vet ju att Jesus inte i första hand är domare utan frälsare. Nog ingår dom i Jesus förkunnelse, men det bärande elementet är trots allt nåd och förlåtelse.

Längre än så kommer jag inte när jag tänker på Guds evighet, alltings förgänglighet och människornas ansvar för sina liv. Någon heltäckande lära om de yttersta tingen vare det mig främmande att försöka prestera.