(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 79 Varför mörka orsaken till Sverigedemokraternas framgångar?

Bibelstudium i Vivalla den 9 september 2015

 Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt. (Paulus brev till efesierna kap 4 v 1-5)

När Efesierbrevets Paulus i texten ovan tar upp den andliga enheten rör han något som berör alla. Som människor behöver vi dra åt samma håll, samverka och ta hand om varandra. Om inte blir det i värsta fall som i Syrien, Irak, Afghanistan, Libyen eller i Yemen, där människa står mot människa och där mången är beredd att döda för att hävda sin rätt. På det individuella planet ser vi hur det går när make står mot maka och där barnen får sitta emellan.

Andlig enhet uttryckt som kristen samhörighet har historiskt lett till såväl samhörighet som splittring, samhörighet inåt och splittring utåt. Man har t o m dödat i den kristne Gudens namn. Idag när kristen tro är nedtonad som självständig andlig kraft och ofta kraftlös märker vi inte så mycket av detta. För att föreställa oss hur det varit tidigare får vi idag hämta våra exempel från den muslimska framryckningen. Dessa muslimer visar vad vi tidigare åstadkommit.

Alternativet till religiöst motiverad samhörighet har sedan franska revolutionen på 1700–talet varit individualismen. Även denna är mångtydig. Den har lett till människors frigörelse från andligt förtryck men också till andelösa samhällen där var och en hänsynslöst kämpar för egen rätt om så på andras bekostnad.

När vi läser texten ovan finns det anledning att begrunda allt detta. Det är annars fara värt att vi bara sväljer det Paulus påstår. Men att ta något för gott som inte längre har sin motsvarighet i verkligheten leder inte framåt. Låt oss därför se med kritiska ögon på den välmenande uppmaningen till andlig enhet som en gång för länge sedan riktades till församlingen i Efesus.

Naturligtvis skall vi ta till oss dess budskap där den grundläggande tanken är att samhörighet är något som förutsätter Gud. En gemensam Gud, gemensamma högsta ideal lägger grunden för omsorg och utveckling. Alternativet är extrem individualism som ytterst leder till att människa står mot människa i ständig rivalitet.

Men hur är det med den specialiserade gudsfruktan som texten uttrycker i orden En är Herren, en är tron, ett är dopet en är Gud och allas fader? Är det inte fara värt att dessa ord väcker andarna och sen blir det krig om såväl tro som dop? Förvisso! Själv föreslår jag att vi skall satsa på de inledande orden en är Herren. Herre står nämligen i det här sammanhanget för den uppståndne Kristus. Vad jag upplevt är nämligen att passion för den Kristus som gav sitt liv för oss, är den enda förutsättningen för att få grepp om viktigt, oviktigt och ovärderligt i bibeln. Låt oss alltså inleda våra försök till inbördes samhörighet med orden en är Herren. Det räcker långt.