(Se även nytt inlägg ”78 Den kristna klädnadens betydelse” i Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 2 september 2015

 Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son till försoningsoffer för våra synder. (1 Johannesbrevet kap 4 versarna 9 o 10)

Jämför med

…han har friköpt dem genom Jesus Kristus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. (Paulus brev till romarna kap 3 v 24 b o 25)

Tillåt mig påpeka skillnaden mellan texterna ovan. I den ena ger Gud och vi tar emot, i den andra tvärtom vi som ger och Gud som tar emot. För Johannes är Gud givaren, för Paulus är samme Gud mottagaren.

Generas inte över skillnaden, försök framför allt inte få det hela att gå ihop. Det är mycket som kan ses på olika sätt utan att det ena är fel och det andra rätt. Och logiken och tankeredan är inte kristendomens styrka.

Idag satsar jag på den sanning som Johannes förmedlar, han som ser Jesu försoningsoffer för våra synder som en Guds gåva till oss, ett offer som ger oss liv.

Bakom Johannes utsaga ligger en hel livshållning. För honom var livet inte något som människan äger, mänskliga rättigheter i modern tappning var honom fullständigt främmande. Självklart var för honom det mänskliga livet, liksom allt annat liv, en Guds gåva. Att äga i kristen mening var för honom det samma som att förvalta.

I smått som i stort gällde detta. Inte ens att göra rätt för sig låg inom hans eget ansvarsområde. Det onda han gjorde eller åstadkom kunde han följdriktigt inte sona på egen hand. T o m försoningen såg han som ett Guds verk. Även den var något han tog emot som en Guds gåva som gav honom kraft att bekämpa det onda.

Och som det var för Johannes är det för oss sena tiders kristna. Vi kan t o m omvandla Johannes tankar till några kristna trossatser. Här ett förslag.

Tron proklamerar livet som en gåva från Gud. Tillämpad på försoningen innebär en trons hållning att ta emot budskapet om förlåtelse och försoning som ett faktum och handla utifrån detta faktum. Det betyder att medvetet ställa sig i försoningens och upprättelsens tjänst.

Motsatsen är att i egen kraft och på eget ansvar försöka klara av sina snedsteg, misstag, din illvilja och sina onda avsikter. Detta utifrån devisen; kraften äger du inom dig.

Sen bara en sak till. Kristen tro har inte sin styrka i bevisningen. Dess styrka ligger i ovan redovisade helhetssyn att livet är en gåva, ytterst en gåva från Gud. Dessutom i dess överväldigande kraft. Vad finns det att säga när försoning, förlåtelse och upprättelse väller som en kraft omöjlig att betvinga ur kristna församlingar stora som små?