(Se även ”Med mina glasögon”, 80 Den kristna tron – sann och öppen)

Bibelstudium i Vivalla den 16 september 2015

 Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. (Paulus andra brev till korinthierna kap 4 v 7-10)

 Det är på tyngdpunkten det hänger. Ligger tyngdpunkten rätt kan övrigt inte bli helt fel. Så även i trons värld. Frågan är bara var denna religiösa tyngdpunkt skall ligga.

För Paulus var svaret efter hans omvändelse självklart. Tyngdpunkten låg för honom i hans relation till Jesus Kristus. Denna relation påverkade allt han tänkte och gjorde. Inte så att den laglärde Paulus lade sina lagar åt sidan. Men hans förhållande till Jesus gjorde att lagarna inte längre tilläts dominera hans inre. Deras plats var att tjäna saken och saken var hans relation till Jesus Kristus.

För mig är Paulus en förebild. Det är han som lärt mig att kristen tro mer än annat är en trosrelation till Jesus. Annat har naturligtvis också sin betydelse, men Jesus har ändå alltid första rummet i mitt hjärta. Däri är jag enig med aposteln Paulus.

Det är uppenbart att denna hållning är enkelspårig och därigenom per definition riskabel. Om Jesus inte håller måttet kan jag i värsta fall bli en terrorist av värsta slag. Det har mer än en insett. Det är därför en sekulariserad allmänhet är så rädd för radikal religiositet. Kristen tro, liksom islamisk, skall hålla sig inom det privatas gränser och den skall framför allt vara lagom. Ni känner igen tongångarna.

Idag ger oss texten svar på vad Paulus religiösa radikalism fick för konsekvenser. Den ledde till offer och lidande. Frågan är om inte detta offer och detta lidande tillhör den kristna trons väsen? Kan det möjligen vara så att kristen tro först i underläget kan visa sitt sanna väsen? Jag tror det.

Förvisso är inte kristen tro av det slaget något allmänheten behöver vara rädda för. Relationen till den lidande Jesus Kristus föder inga terrorister, däremot offervilja. Åtminstone om man förstår lidandet i Kristi efterföljd som Paulus gjorde det.

Om man får tro Paulus är offerviljan liksom lidandet i Jesu efterföljd religiöst laddade företeelser. Tilliten till Jesus, kopplad till den bokstavliga efterföljelsen i offer och lidande, skapar nämligen ett slags Jesusidentitet av överjordiskt slag. Paulus uttrycker detta förhållande i följande ord: Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Dessutom föder detta, låt oss kalla det Kristuslidande, paradoxalt nog trygghet mitt i den mänskliga förlust som livet i Kristus innebär. På något sätt tar den lidande och uppståndne Jesus sin boning i den troendes inre. Kristusmystik kallar teologerna detta.

Pröva och se om det ligger något i detta mitt tal. Pröva – Kristen tro har nämligen sin styrka i praktiken inte i teorin.