(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 113 Sago- och legendstämpeln – går den att sudda ut?

Bibelstudium i Vivalla den 4 maj 1016

2 årg GT Jeremia 29:11-14

Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren. Jag skall vända ert öde och samla in er från alla de folk och alla de platser till vilka jag har fördrivit er, säger Herren. Jag skall låta er återvända till den plats jag har förvisat er från. (profeten Jeremia 29 versarna 11-14)

På femhundratalet före Kristus erövrade babylonierna Juda rike med dess huvudstad Jerusalem. De ledande skikten i befolkningen bortfördes till Babylon av erövrarna. Där fick de bosätta sig och skaffa sig sin utkomst. Att låta ledarna stanna i sitt hemland skulle försvåra babyloniernas försök att få grepp om sin nya provins.

Lyckoprofetian ovan är riktad just till dessa fördrivna judar. Allt gott väntar dem om de är trogna sin tro och av allt hjärta håller sig till Herren, låter profeten Jeremia Gud säga.

Huvudfrågan för oss kristna är vilken plats denna profetia skall äga när den babyloniska fångenskapen är ett minne blott. Såväl judar som kristna är därvidlag överens om att Jeremias profetia äger giltighet i ständigt nya situationer. Det är därför profetian ingår i bibeln som skall läsas i de mest skilda sammanhang.

Frågan är vidare om man har rätt att frigöra profetian från sitt sammanhang och tillämpa den som en allmän sanning. Kan man bildlikt talat klippa och klistra i bibeln och ta fram det som passar?

Men se det går inte. För att profetian skall behålla sin kraft behöver den uttalas i rätta ögonblicket och i det rätta sammanhanget, anser jag. Det lär oss redan profetians placering i Jeremia bok. Strax efter lyckoprofetian står nämligen.

Se jag sänder svärd och svält och pest. Jag skall behandla dem som skämda fikon, som är så dåliga att de är oätliga. (Jer 29:17)

I ena fallet välgång och lycka i det andra svärd och pest. I ena fallet ord riktade till Guds barn i det andra till sådana som liknas vid skämda, oätliga fikon. Å ena sidan talar Gud via Jeremia till flyktingar som i sin nöd håller sig till Herren, å den andra till ledare som fått stanna i Jerusalem därför att de anpassat sin religion och sina seder till de nya härskarna. Guds ord innehåller alltså i det här fallet löften till de slagna men gudfruktiga, och samtidigt dom över dem som trots bättre vetande sviker sina ideal.

I bibelbruket behöver både det ena och det andra lyftas fram, både glädjebud och domsord. Om inte är faran för missbruk av bibeln stor.

Trots allt är denna tolkningsregel för oss kristna ändå otillräcklig. För oss gäller dessutom kopplingsprincipen. Vi kopplar allt Guds ord till Kristus. Ytterst är denne Kristus nyckeln till hela bibeln, anser vi. Denna koppling gör många gånger våld på texten, särskilt på texter i Gamla testamentet. Men underlåter man att göra kopplingen kommer bibelordet att sätta själve Kristus i skuggan.