(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 112 Urundret, att något finns, att vi är)

Bibelstudium i Vivalla den 27 april 2016

9Vad har Efraim mer med avgudarna att skaffa? Jag är den som ger svar och vakar över honom. Jag är som en grönskande cypress. Från mig får du din frukt.(Hosea 14 vers 9)

Hosea är en profet från 700-talet före Kristus. Och Efraim är en stam i Israel (Nordriket). Hela Hosea bok handlar om förhållandet mellan Gud och hans folk. I denna bok haglar domsorden mot ett obotfärdigt gudsfolk som avfallit till avgudar. Men där finns också passager som skildrar hur det blir när harmoni råder mellan de båda. Versen ovan är ett illustrativt exempel på detta.

Hosea bok kan som alla andra böcker i Gamla testamentet liknas vid en byggnad. Allteftersom har den renoverats utifrån slitage och nya behov. Trots detta är ursprunget klart skönjbart. Det är samma gamla hus som står kvar trots alla renoveringarna.

I och med att Gamla testamentets böcker och därmed också Hosea bok fått sitt stora tillägg, Nya testamentet, har renoveringsarbetet fortsatt. Men nu inte på själva texten utan på tolkningen. I och med Nya testamentets Jesus och dessutom en Jesus som förstås utifrån dagens förhållanden, blir omvandlingen betydande.

Främst är det textens avgudar som får en ny betydelse. Nu är det inte längre Baal som är aktuell, en gud som under gammaltestamentlig tid blandades samman med Israels Gud. Nu är avgudarna mer sofistikerade. Dessa gömmer sig bakom idoldyrkan och träder fram i mänskliga förebilder som inte håller måttet. Dessutom har avgudarna trängt in i människors tankevärld och sagt att Gud är en onöda. Tyvärr har hela den moderna västvärlden påverkats av den interventionen.

Men vem är då Gud? Hosea låter Gud säga att han är som en grönskande cypress. Dessutom den som ger oss vår frukt. Frukt det betyder inte enbart det som ger oss föda för dagen utan också allt annat gott.

I detta känner vi igen Hosea i sin ursprungliga form, eller med bildspråket ovan, det ursprungliga huset, d v s huset som det såg ut före alla renoveringarna.

När vi besinnar dessa ord om Gud borde också alla avgudarna tvingas på reträtt. För är det inte uppenbart att vårt liv är en gåva och att såväl lekamlig som andlig näring i slutändan kommer utifrån. Och är det inte tydligt att vårt yttersta tack borde riktas mot gåvans givare, den givare som vi kristna kallar Gud och till ingen annan. Med det tänkesättet ges inte avgudar något utrymme.

Men detta sagt med förbehåll. Trots allt måste vi kristna också i denna del rucka en del på texten. Till det yttre får den förstås bestå, men till det inre förutsätts vissa klarlägganden. För oss är det Jesu Gud som döljer sig bakom den grönskande cypressen och det är Jesu Gud som ger oss sin frukt, ingen annan.

Vi tror nämligen inte att allt gott kommer av sig självt om vi har de rätta intentionerna och den rätta inställningen. Vi kommer inte ens rätt om vi låter Gud bli alla goda gåvors givare.

För oss gäller att vi behöver stöd, och det stödet heter Jesus. I hans förlåtelse behöver vi leva och i hans upprättelse har vi behov av att verka.

Denne Jesus talar till oss i sitt ord, ett ständigt aktuellt och i hans anda renoverat ord, anser jag. Det är mitt svar på frågan om bibelns aktualitet och i slutändan den kristna trons bäring.