(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”114 Fanatismen inte bara en religiös företeelse.)

Bibelstudium i Vivalla den 11 maj 2016

Mose sade till folket 6Var tappra och starka! Var inte rädda och låt er inte skrämmas av dem, ty Herren, din Gud, går själv med dig. Han skall inte svika dig, inte överge dig.” 7Så kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför alla israeliterna: ”Var tapper och stark! Ty du skall föra folket in i det land som Herren med ed lovade deras fäder att ge dem, och du skall göra det till deras egendom. 8Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!” ( 5 Moseboken kap 31 versarna 6-8)

När Gamla testamentet kom till tänker jag mig att embryot till den nuvarande texten bestod av ett antal muntligt framsagda berättelser om det egna folkets historia, lagar, regler och trosföreställningar. I allt intar förhållandet till Gud främsta rummet. Materialet i dess olika former har allt eftersom byggts ut, bearbetats, omarbetats och aktualiserats och i viss mån smält samman i större enheter. I slutskedet har dessa traditioner stelnat till och blivit till bibelböcker där det som är skrivet står fast utan att minsta bokstav ändras.

Femte Moseboken är en av dessa berättelsetradioner. Där nytolkas berättelserna om Mose och uttåget ut Egypten på ett bestämt sätt och utifrån en bestämd tendens. Hela berättelsen är ett fingerat tal lagt i Mose mun. Detta tal påstås i inledningen till boken vara hållet på Moabs hedar strax före Mose död och israeliternas erövring av Kanaans land.

Det för oss kristna avgörande ingreppet i Gamla testamentet skedde i och med Jesus. Märk väl att denna påverkan inte innebar att själva textmassan i Gamla testamentet rördes, den hade sedan länge stelnat. Däremot påverkades tolkningen.

Varför dra upp allt detta? Därför att den text vi ser ovan annars skulle bli förfärlig. Där talas om erövring av det utlovade landet. Resultatet skulle bli, lovar Gud, att det som tidigare varit annans egendom nu blir erövrarnas. Dessutom att Gud anför erövringen av landet och välsignar segern över de besegrade folken. Det är alltså Gud i eget högt majestät, det framför alldeles tydligt, som skall göra det nya landet till israeliternas egendom.

Hur försvarar en sådan här text egentligen sin plats i vår Evangeliebok på söndagen efter Pingst, där rubriken för dagen lyder ”Hjälparen kommer”? Det beror på att de som valt ut texterna till Evangelieboken är kristna och omtolkar texten utifrån sin kristna tro. Denna kristna tro är i sin tur påverkad av bibelns stora nytolkare, Jesus.

Detta har resulterat i att Evangeliebokens författare har förandligat ovanstående. För dem handlar i slutändan textorden om andlig erövring och andlig seger. Det land som skall erövras är ytterst beläget i människors hjärtan. Och den Gud som står på erövrarnas sida välsignar denna kamp mot egen obotfärdighet.

Själv gör jag som Evangeliebokens författare. Och jag tror mig ha Jesus med mig i min nytolkning.