(Se även ”Med mina glasögon 2”, 26 17 Mahayana och hinayana)

Bibelstudium i Vivalla den 28 juni 2017

  Detta är min tjänare som jag ger kraft, min utvalde som jag har kär. Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten till folken. Han ropar inte, han höjer inte rösten, hans stämma hörs inte på gatorna. Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten. Han skall inte tyna bort eller knäckas, innan han fört rätten till seger på jorden. Fjärran länder väntar på hans undervisning. (Jesaja kap 42 versarna 1-4)

      Först om Jesajaboken. Den är treledad. Först de trettionio första kapitlen som är profetior från 700-talet före Kristus, sen kapitlen fyrtio till och med femtiofem som tillkommit under katastrofen på femhundratalet, den babyloniska fångenskapen. Därefter resten i boken vars bakgrund är förhållandena när israels folk fått återvända efter fångenskapen. Fråga mig inte efter förbindelsen mellan del ett och två. Jag förutsätter att det är en i raden av Jesajalärjungar som ligger bakom del två.

Så till saken, den fullbordade katastrofen då Israel till synes fullständigt slogs sönder och de ledande kretsarna i landet deporterades till Babylon. Guds utvalda folk hade slutgiltigt gått om intet. Så tycktes det.

Just då trädde profeten upp och förkunnade nystart. Det knäckta Israel kallades Guds tjänare, med kraft att med ”barmhärtigheten som vapen förkunna rätten för folken”. ”Med barmhärtigheten som vapen”, hur då? ”Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte”, står det. Barmhärtighet och rätt hör alltså samman. Med barmhärtighet skall segern vinnas.

Hur blev det med det? Folket fick vända tillbaka och Israel rekonstruerades, de religiösa traditionerna samordnades och befästes, i övrigt blev det som det var innan kraschen. Den religiösa förnyelsen uteblev. Barmhärtigheten blev inte den rätt som utlovat var.

Guds tjänare då, försvann denne i och med att förnyelsen uteblev. Nej, säger vi kristna, han träder på nytt upp, nu i Jesu gestalt. Tydligare än någonsin framträder denne Jesus som Guds utvalde tjänare i just katastrofen, korsets katastrof. Korset blev själva utgångspunkten för den barmhärtighetens förnyelse som är den kristna trons egentliga kännetecken.

Nu då, vem står för den ”barmhärtiga rättens” seger idag? Vem är Guds utvalde tjänare idag, när kristen tro är raserad, kristen livshållning i det närmaste okänd och vi kristna får möda oss när vi t o m för oss själva skall definiera vad kristen tro är?

I det läget är det du och jag som är Guds utvalda tjänare. Vi som mitt i åsikts- och idealflödet inte släpper taget utan envist fortsätter att borra oss in i den kristna trons väsentligheter. Vi är Herrens utvalda tjänare som skall göra det som tycks omöjligt; med barmhärtigheten som vapen skall vi genom vårt sätt att leva förkunna rätten för folken.

Åtminstone ser jag mig själv på det sättet. Jag är Guds utvalde tjänare. Detta inte på grund av förtjänster, inte heller på grund av synbara framtidsutsikter. Kristen tro är ju i praktiken utraderad i min närhet. Jag håller mig för att vara Guds utvalde tjänare enbart på grund av att jag envist håller fast vid min förbindelse med Kristus.

Mitt hopp står idag till katastrofen, trons förintande. Det var ju i katastrofen det började för Kristus. Aldrig var denne större än på korset. Mitt framtidshopp tydliggöres därför för mig själv i ständigt förnyade försök att komma korsets hemlighet på spåren. I den hemligheten ligger ”barmhärtighetens rätt” förborgad.

Därför läser jag bibeln flitigare än Nerikes Allehanda och lyssnar mer på evangeliernas budskap än på tidens klokhet. Aldrig får en dag förrinna utan meditation över detta kors.