(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2” 25 17 Att stöka till i koordinaterna)

Bibelstudium i Vivalla den 21 juni 2017

Jag (dvs Johannes döparen) döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig (dvs Jesus) är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld.   Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.” (Evangelium enl Matteus kap 3 v 11 f)

För mig är kristen tro inte i första hand en lära utan något i nuet levande, ett aktuellt tilltal som jag har att förhålla mig till. På motsvarande sätt förhöll det sig när det begav sig. Bibeltexterna i Nya testamentet skall mot den bakgrunden läsas som uttryck för ett fortlöpande gudomligt tilltal.

Naturligtvis har det sin poäng att foga samman det som sägs i bibeln och forma det till en systematisk enhet. Detta under förutsättning att Jesus får fungera som tolkningsnyckel. På den vägen skapar vi en kristen lära och den kan vara nog så behövlig. Men det är inte läran vi lever av utan budskapet, det gudomliga tilltalet.

I dag är det Johannes döparen som vittnar om vad Gud sagt honom; att Messias skulle komma och att denne Messias skulle drabba mänskligheten med helig ande och eld. Helig ande, det betyder gudomlig upplysning, eld det betyder rening. Sen skulle den gudomliga tidsåldern inträda.

Men det skedde inte som det uppenbarats för Johannes döparen. Jesus blev inte den Messias som han förväntat sig. Kastad i fängelse började Johannes tvivla på att Jesus var den som skulle komma. Om det kan vi läsa i Matteus 11.

Men jag tvivlar inte. Förvisso blev det inte som Johannes döparen tänkt sig det. Den helige Ande och den gudomliga elden tog sig andra uttryck än de förväntade. F a visade sig Jesus vara en Messias av annat slag än Johannes föreställt sig det. Om det upplyser med all tydlighet Nya testamentets fortsättning.

Det dop i helig ande och eld som Johannes vittnar om innebar dessutom inte den omedelbara inledningen till Gudsrikets snara kommande. Gudsriket har ju ännu inte kommit i sin fulla kraft. Men nog är det ändå sant med den Helige ande och den åtföljande elden. Och nog är det sant att Gudsriket skall komma.

När elden och anden drabbar mig innebär det smärtsam förnyelse. Och det märkliga är att ju oftare jag drabbas desto längre kommer jag på den andliga förnyelsens väg.

På gudsrikets kommande har jag ingen anledning att tvivla. En spontan kärleksyttring från ett av mina barnbarn är redan den en försmak av den fullhet som Gudsriket innebär.

Förvisso är det sant att Jesus/Messias döper i Helig Ande och eld. Han inte bara drabbar oss som textorden kan fresta oss att tro. Med Paulus har jag lärt mig att i dopet innesluta allt kristenliv, det betyder Anden, elden och Gudsriket, allt i ett. Döpt till Kristus är jag mot den bakgrunden innehavare av denna kristenlivets hela fullhet. Mitt liv som kristen innebär att ta vara på detta och utifrån vad som omgivningen behöver leva ut den kristna tro som jag är bärare av. Detta kan vi inte bara erfara och vittna om utan också läsa om. Detta tydligast i Paulus brev till romarna, f a det sjätte kapitlet.

Men läran då? Vad har den för funktion? Att vara riktmärke på den kristna livsvandringen. Verkligheten själv får vi del av i livet, inte i läranp.