(Se även ”Med mina glasögon 2” 27 17 Den tänkta verkligheten ett måste)

Bibelstudium i Vivalla den 5 juli 2017

12Så säger Herren: Jag leder lycka till henne som en flod, folkens skatter som en forsande ström. Hennes barn skall bli burna i famnen och bli gungade på knäet. 13Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er. I Jerusalem skall ni finna tröst. 14När ni ser det skall era hjärtan glädjas, era kroppar få nytt liv som det friska gräset. Herrens tjänare skall lära känna hans makt, fienderna hans vrede. (Jesaja kap 66v 12-14) 

Orden är hämtade från den tredje delen i Jesajaboken. I den andra, kapitlen 40-55, (Deuterojesaja) är Israel fördrivet till Babylon. Nu i den tredje delen har folket fått vända tillbaka till sitt land. Allt är tyvärr som det var. Ingenting har folket lärt sig från de sjuttio lidandesåren, tycks det. Profetiorna i Deuterojesaja om Herrens tjänare, om försoning och nytt liv i barmhärtighet och rättfärdighet är som bortblåsta. Nog profeteras fortfarande om ljuvliga tider för Jerusalem, om trygghet och tröst, men bakom ruvar också annat. I textens sammanhang finns också domsorden;

16Ja, med eld och svärd straffar Herren alla människor, många skall dräpas av Herren. 17De som helgar och renar sig för att gå in i trädgårdarna,[—]de som äter svinkött, kräldjur och råttor, de skall alla gå under, säger Herren.(Jesaja kap 66 v 16 f)

Herrens räddning och vedergällning i ett och samma andetag alltså. Tryggheten i Jerusalem har en mörk bakgrund i eld och svärd och straff. Och till råga på allt, ondskan påstås ha sin grund i att folk äter ”äter svinkött, kräldjur och råttor”.

Sannerligen, bibeltroheten ställs på svåra prov. Hur lösa detta problem? Bibelöversättarna försöker hjälpa oss genom förklaringar i notapparaten. I den sägs att den tredje delen av Jesajaboken är svårtolkad. Är det en tredje Jesaja som är författaren eller flera olika författare? Och i vilka sammanhang har de olika avsnitten uppstått? Ingen vet säkert.

Där bibelöversättarna slutar börjar jag. Jag påstår att om inte bibelöversättarna har kläm på sammanhanget kan inte heller jag ha det. Därför behandlar jag texten ovan som en fristående enhet, ett fritt trösterikt bibelord förbundet med tankar som är mig djupt främmande. Som om svinkött skulle kvalificera för helvetet.

Därför gör jag precis som de som komponerat evangelieboken. Jag låter textens bibelord få ett nytestamentligt sammanhang. (Se evangelieboken 3 e Tref 3 årg) Det betyder att jag ytterst kopplar orden till Jesus. Jesus får bli textordens garant, den Jesus som bryr sig om förkastade, föraktade och försvarslösa människor. Den trygghet som Jerusalem utlovas, gäller dessa. Av kollektivet Jerusalem blir således en kärleksförklaring till enskilda människor. Kopplingen går som hand i handske. Texten har fått sin slutgiltiga mening.

Värre blir det med det till texten hörande domsordet. Här dräper Herren människor, här straffar han med eld och straff, här dömer han svinätare till undergång.

Som om Jesus skulle kunna säga sånt. Omöjligt! Här tvingas jag till en omfattande omtolkning. I den nya gudsgärningen i Jesus finns förvisso eld och svärd och straff. Men inte som en generell dom över ett kollektiv som inte ens preciseras vilka de är. Det enda vi vet om dem är att de äter svin, kräldjur och råttor. Men om svinätare har Jesus ingenting att säga. Högmodiga människor däremot, människor som förhäver sig, smädar Gud och sätter sig på andra desto mer. Dessa drabbas av Jesu domsstråle.

Dags alltså för omtolkning av Guds heliga ord. Men det är inte jag som ytterst står för denna omtolkning, utan Jesus. Inte i ord där han kritiserar sånt som står i Gamla testamentet gör han det, men i handling. ed Jesus får Guds levande ord både nytt innehåll och nya adressater.