Bibelstudium i Vivalla den 9 augusti 2017

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 32 17 Konspirationen närmare än jag trodde)

Bibelstudium i Vivalla den 9 augusti 2017

Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.   Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. (profeten Hesekiel 36 kap v 26 f)

Alla som leds av ande från Gud är Guds söner.   Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!”  (Paulus brev till romarna 8 kap v 14)

Hos profeten Hesekiel förebådas det som sedan aposteln Paulus ett halvt årtusende senare fick se fullbordat, Andens seger. Vi går här direkt till Paulus för att se hur denna seger ter sig.

Vi börjar med att fråga oss hur vi får del av denna Ande? Paulus svar lyder; genom tron. Tron i sin tur har med överlåtelse att göra och till överlåtelsen hör att jag längtar efter Jesus och sträcker mig mot honom. Denna längtan besvarar Jesus genom att uppfylla mig med sig själv. Eller som bibeln uttrycker det; genom att jag får del av Guds och Kristi Ande.

Det kan om denne Ande sägas att den erövrar mitt inre. Samtidigt samsas denna, låt oss kalla den ”Jesusande”, med min naturliga håg och mitt naturliga sinne i ett gemensamt själsligt utrymme. Herr Karlsson är fortfarande herr Karlsson när ”Jesusanden” erövrat honom, men ack så annorlunda.

Men traditionen då, den kristna tradition och den kristna kultur som burit Sverige under så många århundraden? I bästa fall är den ett stöd för en kristen. I sämsta fall blir traditionen en ersättning för en levande tro på Jesus.

Det är ingen måtta på Paulus optimism. Med Anden följer ett nytt liv. Jag slipper som kristen titta neråt utan kan blicka uppåt. Jag behöver inte kämpa för att göra det goda. Det är bara att leva på. Anden hjälper mig. Allt enligt Paulus i det åttonde kapitlet i Romarbrevet.

För att förstå Paulus optimism behöver vi bara gå till oss själva. Det går som en dans när vi är uppfyllda av kärlek och glädje. Automatiskt gör vi det som bör göras. Vi ser, känner och förstår. Det är lätt att leva. Det goda kommer av sig själv.

På motsvarande sätt med Andens liv. Det går av sig självt när jag är uppfylld av Jesus.

Komplikationerna då? Hur är det med dem? I kapitlet innan (Rom 7) är det exempelvis inte mycket bevänt med optimismen. Där betonar Paulus hur svårt det är att leva ett kristet liv. Jag gör det jag inte vill och det jag inte vill gör jag. (Rom 7:15)

     Hur är det nu med detta? För egen del har jag funnit att både det ena och det andra har fog för sig. När jag glömmer min inriktning på Kristus gör jag det jag inte vill, men jag är uppfylld av min frälsare, då går det mesta av bara farten.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s