(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2” 43 17 Jag tror inte på Gud, sa Magdalena Andersson)

Bibelstudium i Vivalla den 25 oktober 2017

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.   För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd.   I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt. (Hebreerbrevet kap 11 v 1 ff)

Ovan inledningen till troskapitlet i Hebreerbrevet. Här tecknas tron på ett något annat sätt än jag själv blivit van vid. Hos Paulus ligger tonvikten på att tron kommer ovanifrån. Att tro är att ta emot för att sen ta vara på; ta emot kraft och liv från den uppståndne Kristus till ett liv i hans efterföljelse. I Hebreerbrevet 11 är tron den grund en kristen förväntas stå på, en säker grund, samtidigt en visshet om riktigheten i sånt som inte kan ses.

Jag förtydligar som den uppmärksamme läsaren märker, en säker grund, alltså inte bara grund, en visshet om riktigheten i sånt som inte kan ses, inte enbart visshet. Tro bara inte jag fuskar. Jag har skäl för mina förtydliganden.

Med dagens sätt att uttrycka sig liknas tron vid ett fundament på vilket allt hänger för en kristen, ett fullständigt pålitligt fundament.

I fortsättningen av kapitlet exemplifieras trons kraft i en rad exempel från Gamla testamentet. Inga konstigheter är det fråga om. Det som påstås om trons underbara förmåga i de gammaltestamentliga texterna hålls för sant. Det återupprepas i korta formuleringar och tas som bevis. Tron är verkligen ett fungerande fundament för livet som gör skillnad.

Men hur blir det då för mig som lärt mig att läsa rakt igenom en gammaltestamentlig text? Det betyder att jag efter min förmåga försöker komma åt textens bakgrund, tendenser i texten liksom syfte. Kort sagt gräver jag för att komma åt textens förmodade poäng. Med en sådan läsning skjuter jag undan det faktiska i det berättade för att mera finna uppbyggelse i tendens, syfte och budskap. Och med ens blir exemplen på trons pålitlighet i Hebreerbrevet 11 inte lika självklara som tidigare. Jag har ju stöpt om troshjältarna och gjort dem till andliga förebilder som på ett djupare plan visar riktigheten i det påstådda. Men vad garanterar att jag verkligen hamnat rätt?

Sånt är läget och det är lika bra att säga det öppet. Alternativet är att läsa de gammaltestamentliga texterna som de står och ta sagt för givet. Problemet är att jag då hamnar i motsägelser som inte låter sig upplösas utan vidlyftiga och osannolika jämkningar som kränker min egen inre heder.

För mig måste därför tyngdpunkten i min läsning av Hebreerbrevet 11 ligga i de ovan citerade versarna som inleder kapitlet. Exemplen får jag ta för vad de är. Viktigast för mig blir att jag själv prövar hållfastheten i min tro. Jag måste själv testa om tron är den säkra grund som den påstås vara liksom den visshet som Hebreerbrevets författare förutsätter.

Detta driver mig till ett ständigt sökande efter trons visshet. Men jag vet varje stund av mitt vakna liv var jag skall söka. Jag söker vissheten hos Kristus, inte hos någon annan. Men inte helt allmänt hos Kristus, utan mer än annat i hans rättfärdiga liv som ändade i döden på korset. Men inte ens där stannar jag; jag söker i hans försoningsgärning, en försoningsgärning som för mig är det eviga livets förutsättning. Kraften i mitt sökande får jag i ständigt nya verifikationer på (visshet om) att jag är på rätt väg.