(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 44 17 Min tankemodell. Avvikelser är normaltillståndet.)

Bibelstudium i Vivalla den 1 november 2017

Jesus kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan så att man häpnade och sade: ”Varifrån kommer den mannens visdom och underverk?   Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas?   Och bor inte alla hans systrar här hos oss? (Evangelium enligt Matteus kap 13 v 54 ff)

De tre första evangeliernas minsta nämnare är korta berättelsetraditioner som sen på lite olika sätt komponerats in i respektive evangelium. Inte så att berättelsetraditionerna är identiska. Ett och annat skiljer dem åt. Jag tänker mig att evangelisterna, eller vem det nu var som lade sista handen vid texten, förtydligade och ändrade lite här och där för att sätta sin prägel på framställningen. Ovan ett utdrag ur en sådan berättelsetradition, här infogad i Matteusevangeliets framställning.

På mig fungerar texten ovan trosstärkande. För folket som växt upp tillsammans med Jesus i Nasaret var det tvärtom. De var som det synes ”upp och ned” troende. För att kunna tro behövde den himmelska härligheten uppenbaras för dem. De ville bildlikt talat se Gud stiga ner till dem, en Gud med den himmelska världens alla attribut. Men detta stämde inte på Jesus. Han var snickarsonen med både bröder och systrar. Nasaretsborna kunde t o m namnet på Jesu familj. Mot den prosaiska bakgrunden hjälpte vare sig visdom eller underverk. Dessa väckte visserligen förundran; varifrån har han fått allt? men inte tro.

Men med mig är det alltså tvärtom. Jag tror ”nerifrån och upp”. För mig är Jesus en av oss med ett ursprung som liknar vårt. Visserligen med lite större familj än vi är vana vid, fyra pojkar och får vi tro också fyra systrar. Dessutom som snickarson inte höglärd. Den bakgrunden känner jag mig hemma med. För mig är den autentisk och bildar bas. Först därefter följer i Matteus framställning märkvärdigheterna, här benämnda visdom och underverk. Och skulle jag vilja tillägga, både det ena och det andra alltid i etiskt fullvärdigt sammanhang. Aldrig någonsin gjorde Jesus sånt som på djupet kränker människors rättskänsla. För att säga det tydligt; Jesus kränkte aldrig någon, istället lyfte han dem.

Jag tror mig i den texttradition som texten ovan är en del av, se in bakom kulisserna. Jag får en inblick i den kristna trons själva bakgrund. Kristen tro börjar där nere i erfarenheten av det vardagliga för att sedan ge inblickar i det eviga. Det eviga här konkretiserat i förunderlig visdom, människokännedom och underverk.

Tro nämligen inte att underverken är något sekundärt påhäng, något som tillskrivits Jesus i efterhand. Undren är ursprungliga, lika ursprungliga som hans förunderliga människokännedom och vishet är det. Jag föreställer mig att det märkvärdiga med Jesus var att han, samtidigt som han hörde Guds röst i sitt inre, också registrerade människors tankar och behov. Ur detta sprang ett förnyat gudsord och en förnyad gudshandling fram, i texten konkretiserat i visdom och underverk.

Men alla är inte som jag. De flesta liknar invånarna i Nasaret. Den himmelska verkligheten skall komma först. Jesus skall före allt annat vara en uppenbarelse av Gud sen kan han i andra hand vara en människa som vi.

Redan i Nya testamentet tycks det viktigaste ha varit att låta Jesus framstå som himmelsk uppenbarelse mer än en människa lik oss. I den första kyrkan fortsatte det på samma sätt som det började. Jesus framställdes mer än annat som en uppenbarelse av Gud.

Inte för att jag gillar ordningen, där den himmelska glansen ständigt skall komma först. Men tro för den skull inte att jag förnekar det himmelska hos Jesus. Men för mig måste allt komma i rätt ordning, först det mänskliga och sen det gudomliga.