(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”,  41 17 Säg inte det, sa Kattis Ahlström. Man kan ju träffa den rätta.)

Bibelstudium i Vivalla den 11 oktober 2017

15Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor. Ty han är vägvisaren till visheten, och det är han som leder de visa rätt. 16Av honom beror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. 17Det är han som har gett mig osviklig kunskap om tingen: jag känner världens byggnad och elementens verkningar, 18tidsåldrarnas början och slut och förlopp,… (Salomos vishet kap 7 v 15-18)

Den som talar är en bildad jude, troligen bosatt i Alexandria vid vår tideräknings början. Den anonyme författaren gör bibelns Salomo till sitt språkrör, ett icke ovanligt manér vid denna tid. Men Salomo är det förvisso inte som är författaren. Tankarna i skriften bär spår av grekisk kulturtradition kombinerad med judisk gudstro, typisk bland judarna i Egypten vid tiden för Jesu födelse.

Det är en fröjd att idag ta del av denna skrift. Den är lättläst, begriplig och för sin tid belysande. Här får vi bland annat belyst hur tron på livet efter döden började få insteg bland judarna.

Nu får vi alltså ta denna skrift för vad den är. Den är en trosbekännelse och en religiös världsförklaring som den kunde te sig bland samtidens bildande judar vid denna tid. I den meningen är den en partsinlaga som den konsekvent tror sig exakt veta vad som är rätt respektive fel. Framför allt tror den sig i alla sammanhang förstå Guds handlingssätt.

Skriften påminner inte så lite om apologetisk förkunnelse (apologetik är försvar för en åskådning, särskilt för den kristna tron) som den kunde te sig bland ”upplysta” predikanter i vårt land under början av 1900-talet. Själv läser jag Salomos vishet som ett uppbyggligt tidsdokument. Är det förresten inte så man skall läsa ”Tillägg till Gamla testamentet”, vad som tidigare kallades de apokryfiska skrifterna och som vår reformator Martin Luther betecknade som läsvärda och uppbyggliga.

Jag skulle kunna sluta här vore det inte för dagens textord. I dessa är det sannerligen inte tal om uppbyggelse enbart, utan om Guds klara ord. Dessutom uttrycks här sanningar som ingen tänkande människa kan komma förbi.

Av Gud beror tankeförmåga och yrkesskicklighet påstår vår anonyme författare. Det är Gud som ger och vi som tar emot. Utan honom funnes det ingen givare och således heller inget liv, vare sig tankeliv eller fysiskt liv.

Vem kan förneka detta faktum? Vi kan inte förneka att vi är mottagare inte givare, att vi ytterst fått det vi kan ge ut. Själva det mänskliga livet ropar efter en givare. Utan givare blir livet obegripligt.

Livets mönster är och förblir att få och ge vidare. Vi får undantagslöst, ingen kan ta sig livet, talangen, tänkandet eller vad det än kan vara. Med givandet ter det sig på annat sätt. Gåvan måste handhas, den måste odlas, utvecklas, föras vidare. Det kräver flit, noggrannhet, ömsinthet, begåvning, arbetslust eller vad det nu kan vara. Men hur är det med detta som vi tänker, gör eller åstadkommer? Är inte också denna vår anspänning och vår ansträngning ytterst en gåva. Vi kan därför att vi fått.

Verkligheten är alltså en lovsång till något som troende människor kallar Gud, och en predikan om denne Guds gärningar med och bland oss människor.

Detta såg en anonym, bildad jude för två tusen år sedan. Borde inte också en bildad svensk allmänhet inse detta? I själva verket är det oförklarligt varför detta inte sker. Vi lever i en generation som tror sig äga det de fått och dessutom handlar som vore de alltings ägare. Inte undra på att det blir rovdrift både på natur och människor.