Bibelstudium i Vivalla den 14 februari 2018

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 7/18 Svagheten mörkas)

 

Bibelstudium i Vivalla den 14 februari 2018

Min tjänare skall ha framgång, han skall bli upphöjd, mäktig och ärad. Många förfärades över honom, så vanställt var hans yttre, så föga mänskligt hans utseende. Men nu får han många folk att häpna, och kungar förstummas inför honom, ty de ser något de aldrig hört talas om, bevittnar något de aldrig anat. (Jesaja kap 52 v 13ff)

En profetbok i bibeln kan ha flera medförfattare. Gemensamt för dessa är att de finns i profetens sammanhang, att de i någon mening bildar skola tillsammans med sin mästare, profeten. Ett extremt exempel på detta är Jesaja bok. Här beskådar vi en skolbildning som hölls samman i hundratals år. Första delen, kapitlen 1-39 hör hemma på 700-talet före Kristus. Mittenpartiet i Jesaja, kapitlen 40-55 däremot (se noten till kap 40) stammar från den babyloniska fångenskapen, Israels yttersta förnedring, och som det syntes folkets slutgiltiga undergång.

Här i den yttersta förnedring förkunnas att det omöjliga skall hända. Katastrof skall vändas i seger. Allt skall vända för honom som var ”vanställd”, så ”vanställd” att det väckte förfäran.

Och som det sades blev det. Israel som var på väg att assimileras i Babylon och bli till intet, formerades åter till ett folk. Fångenskapen i Babylon blev inledningen till en ny fas i Israels historia. Israel fick återvända till sitt land. I texten uttryckt i orden, ”min tjänare skall ha framgång, han skall bli upphöjd, mäktig och ärad”.

Vad lär detta mig? Att Gud är nuets Gud, han talar i nuet, i den babyloniska fångenskapens nu, liksom i dagens nu. Vidare att Guds ord inte är låst, så att allt alltid ordagrant gäller. I nya sammanhang har Gud nytt att förtälja. Som här att katastrofen kan vara inledningen till förnyelse och upprättelse. Ja t o m att katastrofen är den nödvändiga förutsättningen för denna förnyelse.

Åter till texten. Vem är denne ”min tjänare” som Gud talar till? Nära till hands ligger att tjänaren är en bild för folket, dvs Israel. Dock inte självklart. Närmare ligger kanske att i ”tjänaren” förstå en grupp av folket. Vi kristna som äger facit, ser i tjänaren Kristus. Kristus är förnyaren, han är den som var ”vanställd” till sitt ”yttre”, däremot hel i sitt inre. Han var den som segrade.

I själva verket bygger kristen tro på denna vår tolkning av Jesus som Jesajas ”tjänare”. Därtill stödd av textens fortsättning i Jesaja 53, särskilt av orden ”men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led”…

I dessa citerade ord har, som jag ser det, den kristna tron sin spets. Vi tror på Jesu ”bärande” av oss som frälsningens grund. Han bar för att vi själva inte förmådde bära. Frälsningen bygger inte på förtjänst utan på gåva, en gåva som förmeras av ständigt nya ”burna” som i Jesus omvandlats till ”bärare”.

Var finns då förvissningen om att vara inne på rätt spår? I verklighetens vittnesbörd. Kristen tro blir en fröjd att skåda när tonvikten ligger på Herrens tjänare och på dennes, liksom efterföljarnas ”burna-bärandegärning”. Den tron gör skillnad.

Så snart tonvikten i tron läggs på annat blir kristen tro inget annat än en variant på trosföreställningar av de mest skilda slag. Och resultatet blir än det ena än det andra.

Kristen tro är alltså nuets tro, den förverkligar upprättelse i nuet, i den upprättelsen ligger dess sanning.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s