(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 6 18 Tro som griper tag.)

Bibelstudium i Vivalla den 7 februari 2018

5Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.  6Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen.  7Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.  8Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss.  9Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. 10Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss. (Johannes första brev kap 1 v 5-10)

Redan genom att läsa några rader i texten ovan märker den vane bibelläsaren att det är någon i kretsen kring evangelisten Johannes som fört pennan. Kännetecknen är tydliga både i motivval och tänkande.

Gud är ljus påstår ”Johannes” och de kristna är indragna i ljuset genom Jesus, förkunnar han. Jesu död skedde för vår skull. Hans blod har en renande funktion, eller som det uttrycks i nästa textavsnitt; Jesu offer sonar våra synder.

För att dra ut det väsentliga i detta; via Jesus och Jesu offer för oss dras den kristne in i det gudomliga ljuset. I detta ljus finns inget mörker, ingen synd som fördärvar livet.

Men så var det problemet. Trots Gud och trots Jesus finns fortfarande synden kvar och med den orättfärdigheten. I vår text idag anbefaller ”Johannes” syndabekännelse som botemedel, eller som det står: Om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.

I fortsättningen av brevet tycks ”Johannes” mer optimistisk om en kristens möjligheter. I sammanfattningen till brevet skriver han t o m: vi vet att de som är födda av Gud inte syndar. Själv förstår jag sånt tal som en förmaning, inte alls ovanlig i Nya testamentet. Du skall bli vad du i Kristus är lyder den bakomliggande maningen. Du har genom tron chansen att leva förnyat.

Sanningen är den att syndakännedomen allt eftersom tiden gått fördjupats. Syndens avgrunder har den samvetsömme av idag mer kännedom om än t o m de johanneskristna. Redan på 1500-talet visste Martin Luther att ingen ansträngning i världen kunde förhindra onda uppsåt och tankar. Den som idag fördjupar sig i vad rätt och sanning är kan inte undgå att slås av det närmast omöjliga i att leva rent och sant och med gott samvete. Ta det finaste vi har i vårt samhälle som exempel. Jag tänker på välfärdspolitiken. Vem kan förneka att denna skapat möjligheter för dem som inga möjligheter har. Samtidigt måste vi erkänna att välfärden förutsätter murar. En okontrollerad invandring av människor med skyddsbehov skulle definitivt knäcka hela välfärdssystemet och våra egna utsatta bli lämnade i sticket.

Skall mot bakgrund av detta vi kristna som alla andra svartvita idealister blunda för dessa besvärande omständigheter. Naturligtvis inte. Vi får göra som de johanneskristna, luta oss mot Jesus och sen tro att i honom finns både ”ljus” och möjligheter. Dessutom får vi som dessa erkänna syndens faktum. Vi får till och med betona detta faktum tydligare än vad någonsin Johannesbrevets författare förmådde. Vem kan egentligen vara fullkomligt ren i ett samhälle som bygger på att det goda och det onda är sammanvuxet till ett. Ingen!

Men att på grund av omöjligheten att vara ren skjuta Jesus åt sidan? På inga villkor. Ständigt på nytt får vi komma tillbaka till honom i en daglig syndabekännelse och upprättelse. Detta trots att ofullkomligheten tycks inskriven i våra gener.