Bibelstudium i Vivalla den 21 februari 2018

(Se även ”Med mina glasögon 3” 8 18 Mina fördomar och andras)

Bibelstudium i Vivalla den 21 februari 2018

10Då sade Jesus till honom: ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.”  11Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom. (Evangelium enligt Matteus kap 4 v 10 f)

Fiktionen att den heliga skriften är en återgivning av Guds direkta tilltal, förmedlat genom profetens penna, går inte att tillämpa på bibeln. Därtill är innehållet i bibeln alltför mångskiftande. För min del ser jag bibeln som ett sammelverk av specifika traditionsbildningar som pekar fram mot fulländningen, berättelserna om Jesus.

En av dessa nedskrivna traditioner är skildringarna i 5 Moseboken. Den yttre formen är en ”långpredikan” lagd i Mose mun där denne återberättar den heliga historien om Israels barns uttåg ur Egypten fram till intåget i det nya landet. Ovärderliga sanningar förmedlas i denna berättelse, inte minst i kapitel 6. I detta kapitel slår Mose bland annat fast: ”Herren din Gud, skall du frukta, honom skall du tjäna, och vid hans namn skall du svära”.

Detta bibelord förutsätter en gräns som är knivskarp. På den ena sidan står dem som dyrkar sig själva, på den andra de som lever överlåtna åt Gud.

Men hur är det egentligen med sammanhanget? Vad är det som driver Mose att mana sitt folk att frukta och tjäna Gud? Kort återgivet följande; Mose målar ut vad som väntar de sina. De skall inta ett land som de inte byggt, få utnyttja vattencisterner som de inte huggit ut, liksom olivlundar som de inte planterat. Mot bakgrund av denna oförtjänta lycka manar Mose de sina att i tacksamhet frukta och tjäna sin Gud.

Ställd inför denna minst sagt etiskt tveksamma argumentation blir jag förvillad och tänker; sannerligen, detta är inte sista som blir sagt i denna sak. I slutändan kommer kärnordet om gudsfruktan att stå i ett mera fulländat sammanhang.

Det sammanhanget finner jag till min glädje redan i första delen av Matteusevangeliet när jag i kapitel 4 läser om hur Jesus frestas. Jesu slutord (=dagens textord) säger allt. I prövningens stund gäller det att tillbedja Gud, ingen annan.

Det betyder rätt och slätt; förankringen skall människan äga i Gud, inte i egen storhet, inte i egen självupptagenhet. Självupptagenhet resulterar tvärtom i att man tjänar djävulen vore så uppsåten till synes goda.

Vad hade nämligen resultatet blivit om Jesus på djävulens uppmaning förvandlat stenar till bröd eller kastat sig ut från tempelmuren och därigenom demonstrerat sin egen storhet? Storslaget förstås till att börja med. Men sen då, när den innersta intentionen kom i dagen?

Jesus föll inte för frestelsen, han föll aldrig för att upphöja sig själv på Guds bekostnad Det var Gud som skulle upphöjas, det var i Guds sammanhang och i Guds tjänst han skulle fortsätta sin livsvandring. Det var i Gud han skulle vara stor, inte i sig själv.

Så var det och så är det. I slutändan står egenkärleken i djävulens sammanhang. Obönhörligt driver den människan mot katastrofen.

Kristen tro må vara angripen, ifrågasatt och svår att i dagens kulturklimat hävda. Ändå kvarstår nödvändigheten av att ha sin förankring utanför sig själv, i Gud. Men det är noga med sammanhanget. Det visar jämförelsen mellan 5 Mosebok 6 och Matteus 4.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s