(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 16 18 Med ”det förunderliga” som måttstock)

Bibelstudium i Vivalla den 11 april 2018

3Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna,  4att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna  5och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.  6Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. 7Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna.  8Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster.  9Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling.  (Paulus 1 brev till korinthierna kap 15 v 3-9)

Texten ovan är baktung. Bara kort handlar den inledningsvis om Jesu död, i fortsättningen desto mer om Jesu uppståndelse. Texten är dessutom den mest utförliga uppräkningen vi äger av vittnena till uppståndelsen. Extra intressant är att gränsen mellan vittnesmål om ”den köttsliga” uppståndelsen inte är skilda från vittnesbörd om ”andliga” upplevelser av möten med den uppståndne Kristus. Paulus, ”den minste av apostlar” hade ju mött den uppståndne  långt efter såväl påskdag som himmelfärdsdag. Så inte var det den Kristus man kunde ta och känna på Paulus mötte vid sin omvändelse i Damaskus.

Texten är baktung av bestämda skäl. Syftet är att betona uppståndelsens nödvändighet. Utan uppståndelse blir allt avhugget, livet blir till en tillfällighet. I slutändan blir tron meningslös, argumenterar Paulus (1Kor 15:17 f).

Lika illa hade det varit, tillägger jag, om texten varit framtung, om allt hade handlat om att ”Kristus dog för våra synder”, som om uppståndelsen inte också varit ett faktum. I så fall hade man fått tänka till uppståndelsen, föreställer jag mig. Vad annat gjorde väl inte ”de heliga” i Gamla testamentet när de ständigt talade om Guds makt över människan här och nu, men aldrig förmådde uttrycka sig i klartext om Guds makt över de döda.

I det långa loppet anser jag att det  måste vara balans mellan det som handlar om död och det som handlar om uppståndelse.  Både det ena och det andra behöver vi för att få grepp om helheten.

En kristen läser orden ”Kristus dog för våra synder” som en försäkran om att Kristus alltid finns vid vår sida. Han är med oss både när vi lyckas och när vi misslyckats, både när vi klarat av och när vi felat och missat målet. Att ”Kristus dog för våra synder” signalerar förlåtelse, upprättelse och nystart.

Detta är den ena sidan av saken. Den andra är att vi i samma andetag är förbundna med Kristi uppståndelse. I det djupaste misslyckande tror vi att uppståndelsens liv finns förborgat. Uppståndelsens liv finns t o m i de till synes meningslösa katastrofer som drabbar alla, vare sig vi är kristna eller inte.

Betoningen på denna uppståndelsen var för Paulus så angelägen att denne ägnade ett helt kapitel i 1 Korinthierbrevet (1 Kor 15) till att stryka under vikten. Detta är förklaringen till att detta kapitel blev så baktungt.