(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 15 18 Vägen till Gud är bred, men till Jesus är den smal)

Bibelstudium i Vivalla den 4 april 2018

Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud. Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: ”Vänden åter, I människors barn.” (Psaltaren 90 v 2 f)

Herrens hand har visat sin kraft. 16Herrens hand är höjd till seger, Herrens hand har visat sin kraft.

Jag skall inte dö, jag skall leva och vittna om Herrens gärningar. (Psaltaren 118 v 16 b och 17)

 Men Gud löste honom ur dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det inte var möjligt att döden skulle få behålla honom i sitt grepp. Apostlagärningarna 2 v 24

Bibeln är en brokig samling skrifter, tillkomna i de mest skilda sammanhang och sen redigerade i, jag vet inte hur många omgångar innan den fick sin slutliga form. Men när det väl var färdigt var det färdigt. Tro inte att bibeln från 200-talet och framåt allt eftersom ändrade form och innehåll. Tvärtom, den bibel vi har idag vilar på den gamla grunden.

Bibeln är brokig men den hålls samman av en grundtanke som i alla sammanhang går i dagen, Guds herravälde. I bibeln är det alltid Gud som ytterst har greppet. Ingenting sker utanför Guds maktsfär.

Vårt livslopp vilar i Gud. Födelse, växt, avtagande och död, allt är ytterst ett Guds verk. Nog kan vi påverka, påverka och fördröja, aldrig hindra. Åldrandet kan fördröjas, sjukdomar bekämpas, men allt bara till en tid. Guds ordningar kan rubbas, men gången aldrig förhindras. Döden undgår ingen. Liv och död vilar i Gud, det är bibelns entydiga budskap.

Till och med den gräsligaste av dödar, Jesu död på korset, skedde med Guds vetskap. Inte så att Gud ville Jesu död, det var ondskans andemakter som ville det. Men utanför Guds herravälde skedde det ändå inte. Denna Guds makt omvittnas i bland annat Apostlagärningarna. Det var inte i egen kraft Jesus uppstod. Gud lätdet ske. Uppståndelsen vilade i Gud, inte i Jesu egen makt, trots all den gudsnärhet Jesus förfogade över. Om det vittnar Apostlagärningarna genom ett ord på tre bokstäver lät.

Själv vilar jag tryggt i denna bibelns tro på att allt ytterst vilar i Gud. Inte ens när jag bevittnar de värsta hemskheter berövas jag min bibliskt förankrade tro på att allt ändå ytterst vilar i Guds händer. I min livskamp finns alltid gudstron med.

I evangelierna är vittnesbörden om Jesu kroppsliga uppståndelse många, i breven är beläggen för den uppståndnes kraft närmast otaliga. Det evangelierna berättar om tar jag till mig. Jag tror att det skedde som det står. Och det som de nytestamentliga breven vittnar om, den uppståndnes kraft att omforma våra liv, erfar jag. Det är en del av min dagliga verklighet. När jag glömmer, och det gör jag ofta, drar mitt liv i väg på ett sätt som jag skäms för. När jag låter Jesu levande Ande verka i mig, blir jag sån som Gud vill ha mig. Tro inte att jag nånsin i grunden tvivlar på detta.

Men ändå, de många vittnesbörden till trots, det yttersta skälet till att jag tror att Jesus uppstod, är att jag tror på Gud. I slutändan är det ändå Gud allt beror av. Allt har sin grund i att Gud låterdet ske. T o m Jesu uppståndelse beror av detta lät.