(Se även ”Med mina glasögon 4” 22 19 Den religiösa akilleshälen)

Bibelstudium i Vivalla den 29 maj 2019

Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. 10Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. 11Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. 12Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. 3Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. (Matteusevangeliet kap 6:9-13)

1En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.”  2Då sade han till dem: ”När ni ber skall ni säga: 

Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. 3Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. 4Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.” Lukasevangeliet kap 11:1-4

I Matteusevangeliet är bönen Fader vår placerad i Jesu Bergspredikan och där i ett avsnitt som handlar om allmosor, bön och fasta.  I Lukasevangeliet står den i ett annat sammanhang. Som ni märker är ordalydelserna inte exakt lika i de båda versionerna. Förlåtelsen är villkorad  i Matteusevangeliet  medan den däremot förutsätts stämma överens med  den förlåtelse som praktiserades lärjungarna emellan. Slutklämmen ”Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet. Amen” saknas i bägge versionerna. Det är ett senare tillägg som kyrkan tillfogat utifrån en trosföreställning som förutsätts i hela bibeln. Gud tillhör äran och ingen annan.

Inför detta kan jag inte låta bli att säga några allmänna sanningar om bibeltexterna i de tre evangelier som hör nära samman, Matteus-, Markus-och Lukasevangelierna. Texterna i dessa evangelier är ibland exakt lika men oftast skiljer de sig från varandra i detaljerna. Dessutom är sammanhanget ofta olika.

Enklast kan man uttrycka det så att de tre evangelierna representerar tre olika kompositioner. Evangelisterna har satt samman sitt stoff på tre olika sätt.  Själva kärnan, den enskilda bibelberättelsen är ofta närmast identiskt lika.

Vad lär det oss? Att vi skall tänka mer på själva innehållet i texten, mindre på sammanhanget. Detta speglar mer komposition av evangelisten än bokstavlig sanning. Så när predikanter mer lägger ut sammanhanget än innehållet skall man lyssna med halvt öra. Vad som sägs är mer förmodande än konstaterbar sanning.

Däremot skall bibelläsaren lägga allt sitt krut på att förstå själva kärnan i berättelsen, i det här fallet själva innehållet i Herrens bön. I kärnan finns poängen eller poängerna, eller om man så vill den gudomliga sanningen.

Alltså all uppmärksamhet skall riktas mot själva bönen, Herrens bön, mönsterbönen före alla andra mönsterböner. Här är så mycket att säga att jag tvingas dela upp mitt bibelstudium i två där nästa veckas bibelstudium försöker fånga det för Herrens bön karakteristiska.

I detta bibelstudium bara några ord om förlåtelsen. Den är hårt villkorad i Matteusevangeliet till skillnad från i Lukasevangeliet. Denna skillnad låter sig ej upplösas.

Själv utgår jag från Matteusevangeliets sanning där förlåtelsen kan ses som ingående i ett förlåtelsens flöde. Guds förlåtelse ingår i detta flöde som själva fulländningen i detta förlåtelsens flöde. Liksom  vi förlåter varandra, förlåter Gud oss när vi felar. När vi är oförsonliga finns det inte längre någon gudomlig förlåtelse.

Man jag kan inte låta bli att snegla även på Lukasevangeliets ord som förutsätter en fungerande förlåtelse lärjungar emellan. Och jag tänker på de många gånger jag mött denna generösa förlåtelsevilja i alla de möjliga sammanhang. Detta kan hjälpa mig när jag fastnat i oförsonlighet mot någon som förorättat mig. Och hjälper inte det tvingas jag falla tillbaka på ord ursprungligen hämtade från Matteus 9:27, Herre förbarma dig över mig. Hur ofta har jag inte fått upprepa dessa ord i mitt numera långa liv som kristen.