(Se även ”Med mina glasögon 4”, 21 19 Jesus svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud)

Bibelstudium i Vivalla den 22 maj 2019

21Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud.  22Och vad vi än ber om får vi av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som behagar honom.  23Och detta är hans bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss.  24Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av anden som han har gett oss. ( 1 Johannesbrevet kap 3 v 21-24

Mina kära säger ”den gamle”. För det lär väl vara han som talar. I 2 och 3 Johannesbrevet är det uttalat ”den gamle” som håller i pennan så varför inte här. ”Den gamle” lär ha stått lärjungen Johannes mycket nära. Släktskapet mellan Johannesevangeliet och Johannesbreven är nämligen påtaglig. Språkbruk och föreställningsvärld påminner om varandra.

Den gamle har mycket att kämpa med. Det är just därför han tvingas ta till orda. Det självklara är inte längre självklart. Numera måste han påminna om att allt gott kommer ur en innerlig kärleksförbindelse till den uppståndne. Den kärleken föder i sin tur kärlek till ”bröderna” och i och med det står församlingen redo för den stora uppgiften, kärleks- explosionen som skall göra Jesus älskad av en hel värld.

Dagens textavsnitt andas optimism. Det finns de i församlingen som är på rätt väg, de som känner inre trygghet i sin tro på Jesus och som därför kan börja leva ut trons nya liv. Till detta nya liv hör bönhörelse. Under över alla under, allt vad man ber om får man.

Det skär i mig som skriver detta. Hur många gånger har jag inte bett till synes resultatlöst. Min bön har inte legat i linje med Guds vilja. Men så inte i Johannesförsamlingen. Det fanns de som levde i samklang med den uppståndne och på det följde bönhörelse.

Det hugger dessutom i hjärtat på mig som gammal lutheran när jag märker hur viktiga ”buden” var i ”den gamles” församling. ”Om vi håller hans bud och gör det som behagar honom”, skall vi bli bönhörda står det. Jag som vant mig vid att tron föder laglydnaden och inte tvärtom laglydnaden föder tron.

Men hugget i hjärtat upphör när jag märker vad ”den gamle” menar  med att ”hålla hans bud”. Att hålla buden blir för honom att ”tro på hans sons Jesu Kristi namn” och sedan älska ”bröderna”. Tro och bud flyter här samman i en innerlig förening så att man inte kan skilja det ena från det andra.

Så skall det naturligtvis också vara. Buden står för tron och tron för buden. Det är först när man gör buden till förutsättning som det blir upp och ner. Att lyda buden och leva exemplariskt för att därefter som lön för mödan få tron är inget som håller. Det gör kristen tro till prestation när den istället skall vara nåd och gåva.

Ansträngning, andlig skärpning, uthållighet, kamp för att vidmakthålla höga ideal hör förvisso hemma bland oss som sätter vår lit till Jesus. Det är alldeles för lite av sånt i våra gemenskaper. Men den kampen skall ske utifrån rätt förutsättning. Och denna förutsättningen  är tron på Jesus. Sammansmältningen tro – bud i johanneisk mening är för mig det riktiga satt på formel. Budets själva grund är för ”den gamle” tron på den Jesus som givit och ger sig själv för mig.