(Se även ”Med mina glasögon 4”, 23 19 Jesus i Vivalla)

Bibelstudium i Vivalla den 5 juni 2019

Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. 10Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. 11Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. 12Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. 13Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. (Matteusevangeliet kap 6:9-13)

I detta andra bibelstudium över Herrens bön koncentrerar vi oss på helheten i denna bönernas bön, den mönsterbön som Jesus lämnat över till oss kristna.

Jesus låter oss i denna bön möta den fullkomlige. Allt utgår från Gud, allt äger Gud, allt är en gåva från denne Gud.

Detta Jesu sätt att betrakta Gud klingar samman med att livet otvetydig är en gåva, att allt vi ser och upplever ytterst beror av något vi fått, att det inte går att tänka sig ett liv utan en givare, att livet är likt ett flöde som utgår från denne givare.

Mot detta står att bönen utgår från att vi ännu inte fått del av vad denne Gud har att ge. I Herrens bön är fullkomligheten inget vi äger, utan något vi sträcker oss mot och hoppas på.

Vad Jesus ger oss i denna bön är anvisningar vad vi skall sträcka oss mot. Annorlunda anvisningar måste man säga. För nog sträcker sig människan mot något, nog längtar hon och strävar mot att nå det ännu inte uppnådda. Hela livet är en sådan strävan. Men den som tar Herrens bön till sitt hjärta sträcker sig mot annat än vad gemene man gör. Inte ett ord här om egen framgång, inte ett ord om egen harmoni och lycka. Allt handlar om att Gud, den fullkomlige givaren, skall förverkliga sin storhet, så att vår tro förvandlas till seende.

Vad Jesus lägger i vår mun är bön om att Gud skall ingripa så att Guds namn hålls högt. Varför? Därför att Gud, alltings givare och uppehållare av oss människor inte tillåts vara den Gud är. Vi tillber det skapade hellre än skaparen. Livet får inte bli en gåva från den högste, istället en rättighet som ägde vi det liv som vi i själva verket fått.

Vidare och i samband med detta att Gud skall ingripa så att Guds vilja sker. I dag är det annat än Gud som sätter sin vilja igenom. Vi ber att Gud skall låta den fulländning råda som motsvarar den allsmäktiges makt och väsen.

Därefter går bönen över från det stora till det lilla. Vi ber att Gud skall låta sin fullkomlighet också skall komma oss till del. Vi ber om föda så att det räcker åt alla, vi ber om samförstånd oss människor emellan, vi ber om helande när vi förbrutit oss mot varandra, vi ber om att inte utsättas för prövningar vi inte klarar av.

Tillsammanstaget ber vi att Gud skall förverkliga det Gud innerst inne är, den fullkomlige, som i sin fullkomlighet har hjärta till och med för oss vanliga människor på denna jord. Vi ber med dessa ord därför att den vi tror på ännu inte förverkligat sin fullkomlighet.

Deluppfyllelser finns det däremot gott om. Den största inträffade när Jesus uppträdde på vår jord. Känningarna av denne Jesus är i dag oförminskade. I gemenskap med vår frälsare får vi  smaka på den utlovade fullkomligheten. Inte undra på att vi kristna aldrig får nog av vår frälsare.

Men fullkomligheten har ännu inte inträffat, den ber vi om. Och detta inte på eget bevåg. Det är ingen mindre än Jesus som lärt oss den bönen.