(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 4”, Samhället en trosgemenskap)

Bibelstudium i Vivalla den 21 augusti 2019

Den gamla och den nya människan

17Därför besvär jag er för Herrens skull: lev inte längre som hedningarna. Deras tankar är tomhet,  18deras förstånd förmörkat, och de står utanför det liv som Gud ger därför att de behärskas av okunnighet och är förstockade i sina hjärtan.  19Utan någon skamkänsla ger de sig hän åt utsvävningar och lever ett alltigenom orent och själviskt liv. 20Men så är det inte med er. Ni har lärt känna Kristus –  21såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus.  22Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär.  23Se till att ni förnyas i ande och förstånd  24och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. (Paulus brev till efesierna kap 4 v 17-24)

Efesierbrevet är inte långt. Allt ryms inom sex kapitel. Ändå är det helheten som beskrivs. Som alltid när helheten tecknas i kortform blir resultatet översiktligt. Så alldeles tydligt i Efesierbrevet. Fördjupningar och preciseringar får man leta efter på annat håll. För min del går jag då helst till evangelierna och till Paulus i dennes huvudbrev, vilket för mig betyder Romarbrevet, Korintierbreven och Galaterbrevet. Där blottas den kristna sanningen i konkret kamp med en motspänstig verklighet. Tro inte att det rådde några ideala förhållanden i den första kristna församlingarna.

Men den översiktligt tecknade beskrivningen av helheten kan vi svårligen vara förutan. Till den helheten hör att det gamla livet måste ställas mot det nya, som här i Efesierbrevet. Det gamla livet utan Kristus var skamlöst, orent och själviskt, lär vi oss. Livets mening var självförverkligande och självförverkligandet ledde till andlig blindhet, till okunnighet och förstockade hjärtan, förkunnar Efesierbrevets författare.

Jag som nutida kristen måste läsa dessa påståenden med försiktighet. Å ena sidan ta till mig att en självcentrerad syn på verkligheten med självförverkligande som högsta mål kan få ödesdigra följder. Dessutom leda till ideal som för en kristen upplevs som djupt främmande. Men f a skall jag ta till mig orden personligt. Varningarna för skamlöshet och själviskhet gäller mer än annat mig själv.

Vad är det då att vara kristen? Det är att söka sanningen i och hos Kristus. Det betyder att låta sig förankras i Kristus med allt vad detta  innebär. Att det får som följd en radikal tyngdpunktsförskjutning gör Efesierbrevets författare klart för oss. Från ett liv med mitt jag i centrum blir Kristus det viktiga och i och med detta Gud.

Detta kan ske eftersom efesierna, det betyder vi kristna, undervisats om ”den sanning som finns hos Jesus”. Dessutom kan det nya livet förverkligas om vi ”klär oss i den nya människan som har skapats efter Guds bild”. Förutsättningen för detta är att vi ”klär av oss den gamla människan, som går under bedragen av sina begär”.

I och med att detta sista sägs får texten liv för mig. Författaren till brevet, en tidig Pauluslärjunge vad jag förstår, inser innerst inne att det är ett livsprojekt att bli och vara en kristen. Det förutsätter ett livslångt avklädande av det gamla respektive påklädande av det nya.

Erfarenheten hade visat honom att det var på detta sätt. De nybildade församlingarna bestod förvisso inte av några helgon. För att församlingarna skulle kunna bli återspeglingar av Kristus och samtidigt förverkliga Guds vilja förutsattes ett ständigt avklädande och ett ständigt påklädande av detta nya.

Så är det fortfarande. Att vara kristen är att ständigt söka och ständigt på nytt finna Kristus. Detta i sin tur förutsätter en levande undervisning om Kristus, där nyfikenheten på Kristus ständigt behöver underhållas av såväl förkunnare som församling.