(Se även ”Med mina glasögon 4”, 35 19 Tron en del av livet)

Bibelstudium i Vivalla den 28 augusti 2019

En kropp och många lemmar

3I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom. 4Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter,  5så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra.  6Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro,  7tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar,  8tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet. Paulus Romarbrev kap 12 v 3-6)

De första kristna församlingarna formerade sig i täta gemenskaper där samverkan de kristna emellan var en nödvändighet. Om förutsättningarna för samlivet i en sådan formation talar Paulus i texten ovan. Han gör det utifrån en auktoritet som är honom given av Gud, eller som Paulus uttrycker det; i kraft av den nåd jag har fått.

Auktoriteten är alltså gudagiven. Paulus är alltså inte sin egen herre. Vad han säger har han fått. Bakom ligger en grundförutsättning som är allmän i hela Bibeln. Livet är en gåva att ta vara på där givaren ytterst är Gud.

Paulus var alltså inte sin egen Herre. Det var inte heller de kristna grupper som verkade i Rom. Den tro som var själva kittet i dessa gemenskaper hade de troende inte tagit sig. Den hade de fått. I det här sammanhanget ses tron närmas som en nådegåva.

Denna trons nådegåva förutsätts vara individuell. Den tar sig olika uttryck. Den enes tro är inte den andres lik. Men tillsammanstaget bildar de troende i Rom en andlig gemenskap som återspeglar, till och med konkretiserar den uppståndne Kristus. Himlastormande ord kan man tycka.

Man behöver inte vara mycket till människokännare för att förstå att  det inte skulle bli som Paulus tänkt sig. Människor då var som människor nu. Rätt som det var glömde de kristna i Rom bort både frälsare och uppdrag och blev som människor mest.

I själva verket är brevsamlingen i Nya testamentet ett enda långt exempel på de första kristnas tillkortakommanden. Komplikationer, bråk, misstolkad tro hör till vanligheterna i dessa gemenskaper. Faktiskt är det så att det är genom dessa misshälligheter vi får reda på hur det egentligen skall vara.

Trots allt kunde kristen tro ändå leva vidare in i vår tid. På ett eller annat sätt krånglade sig den uppståndne fram genom generationerna och detta genom bristfälliga kristnas tro.

Om den uppståndne kan man läsa, den kristna tron kan studeras, dess särarter kan analyseras, försoningens hemligheter låter sig särläggas i tankar och reflexioner. Detta är både sant och viktigt.

Men märkvärdigare än annat är att tillämpningen fortfarande sker i mänskliga gemenskaper där tron i stort ter sig som den gjorde en gång på Paulus tid i Rom. I till synes brokiga gemenskaper där tron ter sig på ett sätt hos en, på ett annat hos en annan, sker det fortfarande att den uppståndne träder fram livs levande.