(Se även ”Med mina glasögon 5”, 6 20 Fel ordning i söndags.)

Bibelstudium i Vivalla den 5 februari 2020

Men jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare: min Gud skall höra mig. Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus. Eftersom jag har syndat mot honom måste jag uthärda Herrens vrede, till dess han tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset, och jag skall se hans rättfärdiga verk. Min fiende skall se det och höljas i skam, hon som säger till mig: ”Var är Herren, din Gud?” Jag skall se på när hon trampas ner som smuts på gatan. (Mika kap 7 v 7-10)

Texten från profeten Mika, en profet samtida med Jesaja. Men texten ovan fristående. Sammanhanget okänt, men innehållet talar.

Det viktigaste profeten säger är: Herren är mitt ljus.  Det näst viktigaste: Jag sitter i mörker. Det tredje viktigaste: Herren vredgas, men han skall ta sig an min sak och skaffa mig rätt.

Allt visar att Mika stod i den bibliska traditionen. Människans egenvärde må vara oändligt, men det hon äger har hon fått.  Herren är givaren, inte människan. Människans ljus är henne givet.

Problematiken är också den typiskt bibliska. När verkligheten randas stämmer inte kartan med verkligheten. Trots tro på Herrens ljus, sitter profeten i mörker. Det går honom illa. Ingenting stämmer. Det är som Gud inte funnes.

Lösningen är också den för bibeltexterna så typiska. I stället för att anklaga Gud ger profeten t o m sitt eget misslyckande en mening. Misslyckandet var ett uttryck för egen synd och har lett till Herrens vrede.

     Sedan följer profetens trossprång. Olyckan fortsätter till den dag Herren tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset.

Så långt komna är det dag att växla spår och koppla samman. I det här fallet koppla samman Mika med Jesus. Detta blir på inget sätt sökt. Också för Jesus var Herren hans ljus. Också Jesus fick sitta i mörker. Också på honom vredgades Gud. Gud lät Jesus utstå de gudlösas vrede i döden på korset.

Här blir det  emellertid si och så med parallelliteten. Profeten levde i förhoppningen att Herren skulle skaffa honom rätt. Jesus fick rätt. Redan på tredje dagen skedde det. Lidandet och döden ändade i triumf.

I nästa fas slås parallelliteten i småbitar. Detta när Mika profeterar om en framtid  där Gud har fört honom ut i ljuset så att han kan se det rättfärdiga i Guds handlande. Sen följer för den känslige katastrofala ord. Min fiende skall se det och höljas i skam, hon som säger mig: Var är Herren, din Gud? Jag skall se på när hon trampas ner som smuts på gatan. Mot detta står Jesu ord på korset i bjärt kontrast: Fader förlåt dem ty de veta inte vad de göra. (Luk 23:34)

Så långt profeten Mika och frälsaren Jesus Kristus. Båda kan stötta oss som tror. De gör oss uthålliga i vår tro på att livet beror av Herren, att min frälsning vilar inte i mig själv utan i min Gud.

Men vad göra med en omgivning som överöser oss med sin övermodiga tro på att människans frälsning ligger i hennes egna händer? Skall vi bete oss som Mika eller som Jesus?