(Se även ”Med mina glasögon 5”,  7 20 Skapade djävlar.)

Bibelstudium i Vivalla den 12 februari 2020

7Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust.  8Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus  9och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror.  10Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans –  11kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda. (Paulus brev till filipperna kap 3 v 7-11)

Om tro talade man tidigare. I dag har tron bytt namn och kallas värdegrund. Låt gå för det. Värdegrunden kan närmare betraktad ses som tro på väg att stelna om ännu ej förstelnad. Så sakteliga sker förändringar i värdegrunden allt utifrån nya människor, nya erfarenheter, nya idoler och nya tankeströmningar.

Detta sagt för att påminna om att motsvarande gäller också på den kristna trons område. Det går alls inte att sätta likhetstecken mellan kristen tro av i dag och kristen tro på 1600-talet. Det går heller inte, och det är det nya i detta bibelstudium, att sätta likhetstecken mellan en bok i bibeln och den andra. Till och med när man läser Paulus märker man betydande förskjutningar.

Ett står dock fast vare sig man levde ut sin kristendom på 1600-talet eller nu eller när man jämför den ena bibelboken med den andra. Med kunskapen om Kristus blir det mesta beskådat med nya ögon. Detta som en allmän sanning.

Åter till förskjutningarna. Till och med när man begränsar sig till Paulus märker man hur olika hans infallsvinklar är. Om Paulus i sitt troligen äldsta brev, 1 Thessalonikerbrevet,  är inriktad på Jesu snara återkomst och med den de dödas uppståndelse och församlingens möte ”med Herren i rymden”, så är perspektivet ett annat i Romarbrevet. I detta brev är det noga med trosgrunden. Tron är det på vilket allt hänger, lagen visserligen helig men ändå en trons tjänare. Och tron kommer uppifrån. Den tar man sig inte, den får man. Att tro är att ta emot, den är aldrig grundad i en mänsklig förmåga. Den största av alla dessa trons gåvor är tron på och den upplevda gemenskapen med den uppståndne Kristus. I denna trons gemenskap har den kristne förmånen att få utforma sitt liv.

Men mer finns att säga om tyngdpunktsförskjutningar hos Paulus. Ytterligare en upptäcker vi när vi bekantar oss med Filipperbrevet, ett brev skrivet i fångenskap. Berövad sin frihet, och med det sina möjligheter att nå ut med sitt budskap, väller Paulus trosglädje fram som aldrig tidigare. Han gläds mer än annat  över honom som inte aktade på sin likhet med Gud utan ”ödmjukade sig och var lydig ända till döden på korset” (Fil 2:8).

Här befinner sig Paulus milsvitt från föreställningar om församlingens möte med Herren i rymden. Det närmaste han kommer är till suckar om hur gott det skulle vara att dö för att en gång för alla vara hos Kristus. (Fil 1:23)

Entusiasmen är i Filipperbrevet stegrad till det yttersta. Till vad ändamål? Sjunker han in i sin upplevelse, blir han i denna ett med sin frälsare i en mystisk förening? Talar han i tungor?

Nej, långt därifrån: ” Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig” , skriver Paulus. ”Nej jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp” (Fil 3:12)

För mig är detta förebildligt. En kristen skall vara på väg och det på vägar som inte alltid är raka och med målsättningar som inte alltid leder fram. Men målet är Kristus, är alltid Kristus.