(Se även ”Med mina glasögon 5”, 14 20 Torbjörn Tännsjö retade inte gallfebern på mig. Tvärtom!)

Bibelstudium i Vivalla den 1 april 2020

19Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning.  20Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud.  21Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet. (Paulus andra brev till korinthierna kap 5 v 19-21)

Sanningarna om mening och sammanhang är många. Den ena inte lik den andra. Men svälja dem alla på en gång går inte. Vi måste låta oss gripas av någon eller några av dessa tankesanningar och sen göra dem till våra egna. Underlåter vi att befatta oss med tankesanningar av detta slag blir vi lik en som rabblar fakta utan att begripa. Den obevisbara tankesanningen behöver vi för att kunna orientera oss i den gåtfulla värld som är vår. Osedd går han vid vår sida.

Vi som orienterat oss utifrån sanningen i Kristus har ytligt sett gjort det lätt för oss. Den korsfäste stannade inte kvar i graven. Han uppstod och fortsatte sitt verk om än i osynlig form. Det som gällde då gäller idag. Djupast sett är Jesus Kristus den samme som han en gång var.

Sen vill vi förstås så långt det går begripa. Förstå varför Jesus, den redan i livet andligt upphöjde, behövde dö på ett kors för att bli allas frälsare. Vad var det med detta kors som gjorde att det blev till den kristna sanningens själva centrum?

Inte bara dagens textförfattare Paulus funderade. Det gjorde redan Jesu ursprungliga lärjungar. För dessa hade korset i förstone inneburit en katastrof. Döden på korset var för dem en bekräftelse på att allt hade varit förgäves.

För Paulus tedde det sig på ett något annorlunda sätt. Denne hade vid sin omvändelse i Damaskus erfarit den från korset uppståndnes kraft. Vad Paulus däremot inte fullt ut fattade var korsets mening. Varför skulle vägen gå över ett kors frågade han sig. Och än det ena, än det andra fann han ut. Bara i 2 Korinthierbrevets femte kapitel får ni flera långt ifrån sinsemellan sammanhängande prov på hur han tänkte. Paulus avslutar sitt femte kapitel med en tankeräcka, mer svårsmält än de andra. Denna tankeräcka återfinner ni ovan som dagens text.

Det svårsmälta är att Paulus tänker sig att Gud på korset gjorde Jesus till ett med synden. Han ”som inte visste vad synd var”  fick på korset ta på sig vad andra gjort. Jesus gjorde det för vår skull förkunnar Paulus. Han gjorde det för att ”vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet”.

Detta Paulus försök att förklara lär inte gå att fullt ut bli ett med. Men vi kan fylla i med egna tankar för att skeendet åtminstone skall bli något mera tillgängligt. Jag tänker mig Jesus som den ödmjukt gode (Guds lamm) som får lida för andras ondska. Jesus tog på sig utan att slå ifrån sig. Inte ett ord undslapp honom  om att detta var orättvist. Inte ett ord om att det var andra som borde straffas. Med obruten kärlek inte bara till Gud utan också till människorna omkring sig tog han deras straff på sig. Han ”blev ett med” deras synd, som Paulus skriver. Med kärlek till de sina gick han in i döden. Enbart orden ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, undslapp honom.

I den riktningen filosoferade Paulus. Att detta inte var hela sanningen förstod han själv. Varför gör han annars  i samma kapitel det ena försöket efter det andra för att förklara det djupast sett oförklarliga.

Paulus gör detta samtidigt som det för honom finns en trossanning som inte låter sig förnekas. Detta att den uppståndne från den dagen han i Damaskus uppenbarade sig för honom osedd går vid hans sida.